Hur kunde hon

För att göra en bra dokumentärfilm är det nästan nödvändigt att ha ett intressant ämne. Det går inte att i en dokumentär styra sin berättelse på samma sätt som i en spelfilm. Man måste förlita sig på verkliga händelser. I filmen ”Hur kunde hon” har regissören Ingela Lekfalk ett ämne som överträffar det mesta.
Filmen handlar om Lillemor, en vanlig tjej från Norrland, som 1986 besökte Frankrike. På resan smittas hon av HIV. Många år senare träffar Lillemor sin blivande man som hon skaffar två barn med. Men Lillemor håller tyst om sjukdomen. Under närmare tio år lever hon i lögnen innan det hela avslöjas. Lillemor döms då till 2,5 års fängelse och får inte längre träffa sina barn. Lyckligtvis smittades inte mannen och barnen.
Det låter som en helt osannolik historia, men den är faktiskt sann. Rubrikerna i kvällstidningarna kallade Lillemor för ”Hivkvinnan”. Alla frågade sig hur hon kunnat hålla sjukdomen hemlig i så många år. Hur kunde hon göra så mot sin familj? Lekfalk har följt Lillemor under flera år och i intervjuerna med Lillemor och hennes mamma framträder en tragisk historia.

Lillemor tar på sig skulden för det hon gjort och inser att det är rätt att hon straffas. Men ju längre filmen går låter hennes ord som ett inövat mantra. Även om hon inte säger det rakt ut så framstår det mer och mer som att hon ser sig som ett offer. Man känner givetvis medlidande med Lillemor, men man kan inte låta bli att återkomma till skuldfrågan. Filmen utesluter inte att samhället har viss skuld. Hon vågade inte berätta om sin sjukdom på grund av risken att bli utstött. Trots det är det på gränsen till provocerande att se henne gråta över sin situation. Det är väl inte Lillemor det är mest synd om, eller?
Lillemor är en intressant huvudperson. Hon är på alla sätt en väldigt vanlig person. Det är lätt att känna igen sig i henne, men det är omöjligt att förstå att hon handlade som hon gjorde. ”Hur kunde hon” är utan tvekan en film att diskutera. Den väcker frågor om skuld, moral och vilka konsekvenser ens handlande kan få. En av filmens svagheter är att den inte behandlar dessa frågor särskilt ingående. Frågan ”hur kunde hon?” är fortfarande obesvarad när filmen är slut. Det hela känns till och med ännu mer gåtfullt än när filmen började.
”Hur kunde hon” är en välgjord och intressant dokumentär. Mer än något annat är det filmens ämne som gör den sevärd. Men det är gott och väl tillräckligt i det här fallet.