Youth in revolt

För att ha en så antiauktoritärt klingande titel är det här en rätt mesig film. Kanske inte helt överraskande eftersom huvudrollen spelas av mesarnas okrönte konung, Michael Cera. Efter att ha slipat på sitt lågmälda nördporträtt i filmer som ”Juno” och ”Supersugen” förfinar han här sin teknik som uttolkare av den manliga oskuldens vånda och vedermödor.
Nick Twisp(Cera) har precis blivit utlokaliserad till obygden över sommaren när han träffar Sheeni. Portia Doubleday spelar henne som om hon just klivit ut ur en tidig Hal Hartley-film och lyckas på något mirakulöst vis göra en platt typkaraktär till mer än bara ett kuttersmycke. Sheeni delar Nicks intresse för europeisk popkultur och han delar mer än gärna säng med henne. Mönsterenligt fördömande föräldrar och mönstergill pojkvän står dock i deras väg. Den invecklade lösningen på deras situation inkluderar att Nick måste sparkas ut från sitt föräldrahem. Små och stora sattyg kommer som på beställning och desperationen når snart så långt att Nick uppfinner en helt ny personlighet: den stilfullt kedjerökande rebellen Francois Dillinger, tydligt influerad av Jean-Paul Belmondos och Alain Delons tuffa filmfigurer.

Det är ett smart drag att ge Cera en ny karaktär att sätta tänderna i, för hur sevärd hans komiska rytmik och välartikulerade mimik än är så kan hans sublima nördighet bli aningen enahanda över en hel film. Dillinger däremot, erbjuder variation. Han är den charmerande sociopatiska delen av Nicks person som inte bara får uttrycka de allra flesta av filmens många snärtiga repliker utan dessutom tvingar den kärlekstörstande ynglingen att fullständigt spåra ur. Tyvärr är det en resa som filmen inte riktigt är beredd att följa med på.
Regissör Miguel Arteta har visat attityd i sina tidigare ”The Good Girl” och egensinniga ”Chuck amp; Buck”. Här är hans iscensättning habil men på tok för slätkammad, som om han är skärrad av sitt stjärnspäckade birollsgalleri (för övrigt ett gäng udda karaktärer av vilka många hade förtjänat mer utrymme) eller inte kan besluta sig för vilken sorts film han har velat göra. Vad det blir är lite som en ”American Pie” för intellektuella, fast där flamsigheterna och klyftigheten har tagit ut varandra.
Om bara karaktären Dillinger hade fått smitta av sig åtminstone en gnutta av sin anarkistiska kaxighet på filmen, men inte ens när han tar över filmen vågar man ta ut svängarna lite. ”Youth in Revolt” förblir istället lagom hela vägen ut, långt efter att Herr Lagom själv har gått upp i limningen. Det är ett odynamiskt feglir som inte gör någon människa glad.