MicMacs

Efter de praktfulla sockerchockerna ”Amelie från Montmartre” och ”En långvarig förlovning” inger grundhistorien i Jean-Pierre Jeunets senaste visuella misshandel av publiken hoppet om att han har sökt sig tillbaka till mörkare trakter. Upplägget i ”MicMacs” påminner om ”Delikatessen” och ”De förlorade barnens stad”, samarbetena med Marc Caro där sackarinet uppvägdes av en mardrömslik laddning och en viss svärta.
Dessvärre är det förhoppningar som snabbt grusas för märkligt nog är dessa element helt frånvarande i den i grunden tragiska berättelsen om Bazil. Inte bara har han förlorat sin far i vad filmen skildrar som en lustiger dödsolycka med en landmina utan dessutom råkar Bazil få en kula i huvudet en kväll när han jobbar i videobutiken. Istället för att tas om hand av sjukvård och samhälle så slungas han rätt ut i rännstenen där han plockas upp av andra utslagna krymplingar som bor på ett skrotupplag. Precis utanför deras krypin springer Bazil på de två konkurrerande vapenföretagen, som förutom att utrusta fjärran land med krigsvapen som lemlästar barn, också har tillverkat ammunitionen som är skyldig till Bazil och hans fars öden. Bazil beslutar sig för att hämnas och tar sin nyfunna ”familj” till hjälp.
Det är ändå en historia som anmodar ett visst allvar eller åtminstone en gnutta medkänsla, eller hur? Inte då. Jeunet bryr sig inte ett skvatt om vapenindustrin, dess offer eller ens sina egna karaktärer. Han är på tok för upptagen av sina egna infernaliska påhittigheter för att ägna sig åt att bygga spänning eller skapa stämning. Det enda djup man kan hitta här är i scenografin, allt annat är platt, så livlöst platt. Säga vad man vill om ”Amelie från Montmarte”, men där fanns det ändå en centralfigur att engagera sig i. Den här ensemblen känns bara som cirkusartister, om än synnerligen yrkesskickliga sådana.
För briljant teknik har Jeunet alltid haft och i ”MicMacs” är den onekligen i någon slags högform. Filmreferenserna haglar och de trixiga bildlösningarna står som spön i backen, men filmen blir aldrig mer än en högljudd uppvridningsbar leksak som bara går och går. I avsaknad av varje tillstymmelse till värme eller glädje så blir de aldrig sinande upptågen bara mekaniskt stolliga och ansträngt charmiga. Då hjälper det inte hur mycket man krämar på med frejdigt pianoklink och dragspel i ompa ompa-takt. Den hurtiga burlesken klingar entonigt och allt ihåligare ju längre den förutsägbara storyn segar sig mot sin korkade upplösning.
Jeunets mest överlastade film hittills är både drypande sötsliskig och isande kallhjärtad. Därmed lyckas han med konststycket att kombinera det värsta från sina tidigare filmer och dessutom ta det ett steg längre. Inte ens hans mest ihärdiga beundrare borde stå ut.