Annons
Annons

Puss


Regi: Johan Kling
Royal
EE

Johan Kling lär ha inspirerats av självaste Bergman i uppföljaren till rosade ”Darling”. nbsp; Den var nedtonad och vardagsnära, här ser vi istället ett försök till livfullt och stiliserat ensemblespel. En ”Sommarnattens leende” förflyttad till samma kyliga stockholmsmiljö som i debuten, och gestaltad i samma förströdda bildspråk. Till och med den nästan parodiskt flyktiga jazzmusiken från ”Darling” finns kvar, låt vara med bas som dominerande instrument istället för gitarr.
I förhandsmaterialet talas om en fjäderlätt komedi. Det är nog främst denna ständigt närvarande och egenartade jazzmuzak som kan upplevas så. Känslomässigt och berättarmässigt blir detta snarast en tung film som låter ett antal människor skava mot varandra i ett svårfångat intrigmönster.
Miljön är en teater. Kajsa (Susanne Thorson) leder en fri grupp som sätter upp hennes egenhändigt skrivna feministiska pjäser. Två veckor kvar till premiär och en rad problem uppstår. Värden vill vräka, programmet är feltryckt, kaffekassan sinar och ingen verkar intresserad av att föra projektet i hamn. Alla utom Kajsa är istället invecklade i en hejdlös kärlekskarusell där hennes egen pojkvän Alex (Alexander Skarsgård) är ett av naven.
Där Bergman en gång i tiden lät sina figurer utbrista i konstfullt konstruerade teaterrepliker när han skulle gestalta erotisk cirkus i sommarnatt, går Kling en annan väg i sin dialog. Den svenska realismens väg. Kanske är det detta som hindrar förvecklingarna från att lyfta från marken – det är svårt att göra elegant komedi av det korthuggna prosaiska språk som aktörerna i ”Puss” oftast får använda. Där Bergman i sin film framhävde det teatrala – och därmed också falskhet, yta och spel – tonar Kling faktiskt ned det genom sin strama ton.
Kanske är Kling inte lika hemma i teaterns värld som i den skenbart glansiga storstadsvardag som dissekerades i ”Darling”. Där var de korthuggna replikerna och den irrande kameran kongeniala redskap för att skildra falskhet, yta och spel. Här blir Klings estetiska medel länge förvirrande i en ambitiös film som tyvärr aldrig riktigt tar fart.


Annons

Annons

Läs mer

Vackra bilder och unga regissörer till trots, sommarnattsskildringen Stockholm Boogie når inte ens över en mycket lågt…
Det är spännande att se Den utvalde . Filmen är främst sevärd för sitt ambivalenta förhållande till universitetsvärlden…
Konventionell logik är inte att vänta sig i en sådan här film men kakafoniska feberdrömmar har mer rim och reson än…