Svårt hitta mer uppfinningsrikedom

Det levande slottet
Regi: Hayao Miyazaki
Premiär 21 oktober på Royal
3/5

Det första som syns är själva slottet. Det ser ut som något som snickrats ihop på Hogwarts, om nu Harry Potters skola hade haft träslöjd som ett av sina ämnen, eller en muterad Mekano-byggsats som fått liv och knarrande rör sig genom landskapet. Det frustar om slottet och ångar från mängder av öppningar och skrymslen. Precis som resten av filmen är det en visuell uppenbarelse av det slag som man bara kan vänta sig av Miyazaki.
Vänner av den upphöjde animatören kommer att finna sig väl tillrätta i Det levande slottet. Inte bara den bildmässiga prakten känns igen utan de bärande idéerna om naturens helighet och kärlekens helande kraft återanvänds från de ekologiska fablerna Princess Mononoke och världssuccén Spirited Away.
Den här gången heter hjältinnan Sofie och bor i någon obestämbar europeisk stad. Hon är en alldaglig flicka som jobbar i hattbutik och lever i skuggan av sin populära syster Lettie. När hon av en slump räddas till livet av den mystiske och stilige trollkarlen Hauru, som har ett rykte om sig att äta unga kvinnors hjärtan, väcker det ont blod hos en gammal trollpacka med känslor för Hauru. Genom en besvärjelse omvandlas den unga Sofie till en gammal gumma och för att dölja förvandlingen för sin familj flyr hon staden. Det är då hon bokstavligen springer in i det levande slottet, och vem är herre i huset om inte Hauru.
Så långt håller berättelsen, som är löst baserad på en brittisk ungdomsroman av Diana Wynne Jones, jämna steg med Miyazakis kavalkad av infall. Men när väl Sofie lyckats nästla sig in i slottet under förevändning att hon är den nya hushållerskan så förlorar filmen det mesta av sin tidigare fart. Bland mängden av uppslag och trådar som slottet bjuder på uppvisar Miyazaki en katastrofal oförmåga att välja. Slottet kan nämligen förvandla sina rum och gömmor till praktiskt taget vad som helst och det finns en dörr som vetter mot olika världar beroende på vad man ställer in den på. För Hauru orsakar det problem eftersom han, för att göra en lång historia kort, på så vis har hamnat på båda sidor i en konflikt som hotar bryta ut i krig. Publiken får det också lite knivigt eftersom det är svårt att orientera sig i en omgivning i ständig förändring.
Om vi ändå hade fått följa med Hauru på äventyr i dessa världar, men istället ska vi stanna hemma på slottet och titta på Sofie när hon städar. Kanske finns där en jämlikhetspoäng att plocka men det gör det inte till en mer spännande saga. Inte blir det bättre av att även Sofies historia slarvas bort i inkonsekventa och godtyckliga förvandlingar. Konventionell logik är inte att vänta sig i en sådan här film men kakafoniska feberdrömmar har mer rim och reson än Miyazakis berättelse. Det är heller aldrig tydligt vad någon vill i hans film, allra minst upphovsmannen själv. Trots sin storslagenhet och detaljrikedom är Det levande slottet synnerligen svår att engagera sig i. Filmen bågnar av förtrollande fantasi och det finns så mycket att beundra i Miyazakis bilder att det smärtar en smula att klaga. Mycket mer uppfinningsrikedom än så här är svårt att hitta på repertoaren just nu. Men filmen är lika överlastad och svårmanövrerad som själva slottet är, när den släpar sig fram utan mål och mening, hela tiden på vippen att kapsejsa. Att filmen inte gör det vittnar om Miyazakis storhet som animatör, inte filmskapare.