Du kommer att möta en lång mörk främling

”Det är en saga/ Berättad av en dåre. Låter stort/ Betyder intet.”
Shakespeare-lånet som inleder Woody Allens senaste är en programförklaring som dryper av anspråksfullhet och humor, precis de ingredienser som är frånvarande under större delen av ”Du kommer att möta en lång mörk främling.” Av allt att döma skriver den åldrande komikern under på den gamle skaldens liknelse av livet och konsten som en saga utan betydelse och som för att understryka meningslösheten i sin berättelse har Allen gått in ordentligt för att varken vara rolig, tänkvärd eller ens särskilt underhållande. Han lyckas rätt bra med den föresatsen.
”Du kommer att möta en lång mörk främling” känns ofta som en håglöst komponerad fars utan skämt, gjord av en Woody Allen på avsiktlig sparlåga. Paradoxalt nog bidrar det till den allmänna känslan av befrielse och trivsel som präglar filmen. Historien är fylld av lösa trådar och sidospår som inte leder någon särskild stans. Rätt angenämnt blir det ändå, för så här oforcerad och avslappnad var det länge sen en Woody Allen-film kändes. I mångt och mycket är det skådespelarnas förtjänst. De ger liv och nerv åt Allens smygexperimentella teoribygge.

Det fanns en tid då överambitiösa skådespelare i en Woody Allen-film försökte leva upp till den store regissörens cyniska woodyismer och, i värsta fall, härma hans manér. Så inte här. Förvisso vore det extra långsökt för den store lunsen Josh Brolin att efterlikna Allens nervösa ettrighet men han är så skicklig att det vette katten om han inte hade klarat det ändå.
Med sin sedvanliga skådespelarspänst gör Brolin författaren som istället för att koncentrera sig på att följa upp sin första framgångsbok börjar spana på den nyinflyttade skönheten tvärsöver gården, spelad av Freida Pinto från “Slumdog Millionaire”. Alltid lika knivskarpa Naomi Watts porträtterar hans fru som jobbar på ett konstgalleri men drömmer om att starta eget och att få ihop det med sin chef, spelad av latinlovern Antonio Banderas, som sällan har varit bättre i en engelskspråkig film. Lägg därtill en delikat insats från Gemma Jones som författarens nippriga svärmor och en alert Anthony Hopkins som dennes livskrisande make och ni förstår vad jag menar både med fars och skådespelare som kan rädda den mest mediokra av filmer.
För en mellanfilm i Woody Allens produktion är det utan tvivel, hur avsiktligt det än må vara. Nu var det ju ett tag sedan han gjorde något annat och trots sin ambition att sakna mening och betydelse så levererar ”Du kommer att möta en lång mörk främling” en rad obekväma sanningar, om gubbsjuka och exotism exempelvis. Insikter och självinsikter värda att applådera.allihop. Första steget mot bättring, sägs det.