Medan åren går

Redan de allra första bilderna sänder signalen att Mike Leigh nu är tillbaka till det han gör bättre än de flesta. Efter sin tillfälliga utflykt till ungdomlig lätthet i det beska lyckopillret ”Happy Go Lucky” hälsar vi åter hans skoningslösa observationsförmåga som på det mest inkännande vis lyfter fram det djupt mänskliga i våra vardagliga fel och brister.
Riktigt så eländigt som inledningen skvallrar om, med närbilder på en hemmafru i terapi och på sammanbrottets rand (den svidande hudnära Imelda Staunton från Leighs senaste mästerverk ”Vera Drake”), blir det inte den här gången. Den högst empatiska kuratorn Gerri (en vackert nedtonad Ruth Sheen) når inte fram till sin sammanbitet deprimerade patient och i vilken annan av Leighs filmer som helst hade vi dröjt kvar vid hemmafruns öde men här är hennes första scen också hennes sista. Istället följer vi med kuratorn till något nbsp; i sammanhanget så unikt som ett harmoniskt och välbalanserat hem, fyllt av värme och kärlek.
Gerri och hennes make Tom (myspatriarken Jim Broadbent) är ett sånt där lyckligt gammalt par som börjar närma sig pensionen och trivs oförskämt bra med livet och varandra. Deras tid tycks fördelas ganska jämnt mellan kolonilotten och köket, i en tillvaro som är så provocerande sund och stabil att filmen hade blivit olidlig om deras vänner hade haft samma tur. Så är dock inte fallet.
Kanske allra minst för Mary (en Lesley Manville som balanserar våghalsigt nära karikatyrens rand). Årskamrat med Tom och Gerri klär och sminkar hon sig som om hon ständigt vore på jakt efter att snärja en man på puben. Hon dricker och pladdrar för mycket och frestar mer än lovligt på sina vänners tålamod. Välvilliga Tom och Gerri behandlar sin stissiga väninna med roat överseende, åtminstone tills paret hedersknyffel tycker att Mary går över gränsen .
Ingen är helt och hållet sympatisk här. Tom och Gerri speglar sin välgång i sina vänners olycka och det finns ett drag av självgodhet i deras generositet. nbsp; Dörren till deras varmt välkomnande hem står på vid gavel men den välmående attityden kan stänga ute andra mindre lyckosamma. Mary, å sin sida, vill så gärna bli omtyckt men är ibland både missunnsam och elak. I deras bräcklighet känner man starkt för var och en av dem.
”Medan åren går” är den sortens film där inte mycket sker och ändå händer något hela tiden. Det är livets små händelser som blir mer spännande än de stora gesternas dramatik. Bitvis är det både pinsamt och plågsamt, i andra stunder roande och oroande på samma gång. I slutändan är det en film så berikande och belysande av den mänskliga naturen att man inte kan lämna salongen annat än upplyft. Mike Leigh har helt enkelt gjort det igen.