127 timmar

Danny Boyle gillar onekligen att försätta sina rollfigurer i extremt pressade lägen. Hela vägen från debuten ”Dödsleken” till oscarsångvälten ”Slumdog Millionaire” nu senast har han visat förkärlek för vanliga människor som mot alla odds tar sig ur svårt trängda situationer, ofta rent bokstavligt. Dragningskraften till denna sanna berättelse är uppenbar: den dumdristige friluftsvåghalsen Aron Ralston ramlar ned i en klyfta och blir fastklämd i fem dygn, innan han under makabra omständigheter lyckas göra sig fri.
Dessutom utgör det fartfyllda energiknippet Ralston, som mycket hellre slänger sig ut för stup än vårdar sina mänskliga relationer, en träffande personifikation av Boyles filmiska signum. Inledningsvis är ”127 timmar” precis så lättsamt sprudlande som Boyles filmer är i sina mest hyperaktiva stunder, vilket i ärlighetens namn är mest hela tiden. Det är verkligen en kick att med hans audiovisuella eufori som ledsagare följa Ralston ut i vildmarken. Kontrasten blir också än mer effektfull en kvart in i filmen när stenbumlingen så abrupt kilar fast våghalsens hand där nere i klyftan. Ralstons hetsiga klätteriver är inte den enda framåtrörelse som hejdas tvärt. Med filmens enda egentliga rollfigur fast under en sten ställs även Boyle inför helt nya utmaningar.

Efter några ögonblick av stilla reflektion väljer Boyle att tackla problemet genom att ställa sig på gasen lika tveklöst och infallsrikt som någonsin tidigare. Kameran sveper runt vidderna i febriga drömsekvenser och fantasier om gamla flickvänner, familjemedlemmar och en uppblåsbar Scooby Doo (jomenvisst), allt med en så rastlös energi att man nästan glömmer bort stenen som trycker på. Om något så påminner det om droghallucinationerna i Boyles genombrottsfilm ”Trainspotting”.
Där hade han god hjälp av Ewan McGregor som gav berättelsen om de skotska knarkarna dess själ och bultande hjärta. Tio år senare gav Cillian Murphy samma sak till ett zombienedlusat London i ”28 dagar senare” och i ”127 timmar” så är det James Francos fullkomligt briljanta insats som Aron Ralston som är den bärande beståndsdelen. Det är en sån där film som formligen hänger på sin huvudperson och Franco tar Ralston från charmerande styv i korken via utmattad desperation över underhållande självironi till ödmjuk insiktsfullhet. Det är en känslomässig berg-och-dalbana som få skulle kunna hantera, men Franco tar inte ett steg fel.
Ändå saknas något. Trots en genuint engagerande skådespelarinsats och imponerande arsenal av filmmakarfyrverkerier så bibehålls inte intresset hela vägen. Den omisskännliga lukten av transportsträcka infinner sig efter en stund och kanske är det inte så konstigt. Inte nog med att de flesta i publiken lär veta hur historien slutar, med titeln i minne vet vi dessutom hur länge det dröjer innan det är över. För egen del svalnar det nog rejält när det står klart att filmens idéstoff är långtifrån lika sinnesutvidgande som den konstnärliga behandlingen. ”127 timmar” landar i ett andligt budskap som är lika uppenbart som enkelspårigt. Att det betyder mycket för Aron Ralston och hans familj råder det inga tvivel om. För att det skulle klinga vidare i oss andra hade det behövts fler ögonblick av stilla reflektion från Boyles sida.