Djupdyker utan att drunkna
När Euphoria först tog sig in i det populärkulturella medvetandet såg världen lite annorlunda ut. Avsnitt ett släpptes i Juni 2019, ett år som vi nu kan se tillbaka på som det sista där allt var normalt. Serien i sig var däremot långt ifrån normal eller konventionell. Med glamorösa djupdyk i ämnen som depression, missbruk och sexuella trakasserier utforskade den vatten som de flesta andra serier enbart snuddat vid.
Jag, likt många andra, betraktade storögt hur relationen mellan 17-åriga drogmissbrukaren Rue (Zendaya) och Jules (Hunter Schefer) vecklade ut sig. Sedan kom pandemin, vilket innebar två års väntan på en fortsättning. En vecka efter finalen av säsong två går en sak att konstatera – man har vridit upp styrkan på både dramatiken och estetiken, men med det har några essentiella delar försvunnit under ytan.
"Vore det inte för uppmärksamheten som ges till även de mest oförlåtliga karaktärerna, skulle de framstå som karikatyrer snarare är människor."
Euphoria har alltid handlat om karaktärerna och deras relationer till varandra i första hand. En av sakerna jag uppskattat mest med både den första och andra säsongen har varit avsnittens öppningar där enskilda karaktärer ges bakgrund och komplexitet. Tidigare har de bland annat bekantat oss med Nates (Jacob Eldori) problematiska relation till maskulinitet, Jules förhållande till sin könsidentitet, Cassies (Sydney Sweeney) bekräftelsebehov och Rues historia av depression och drogmissbruk.
Säsong två ger utrymme till de karaktärer som tidigare stått vid sidan av, som droghandlaren Fezco (Angust Cloud) och Rues barndomsvän Lexi (Maude Apatow). Till och med Nates pappa Cal (Eric Dane) ges en förvånansvärt rörande bakgrund i form av en berättelse om hans ungdomskärlek. Vore det inte för uppmärksamheten som ges till även de mest oförlåtliga karaktärerna, skulle de framstå som karikatyrer snarare är människor. Istället fungerar serien som en kritik av stereotypa high school-personligheter och skapar empati för både fuckboys och galna ex.
I säsongens två sista avsnitt får man se en pjäs i serien om seriens karaktärer – ett metagrepp som hjälper tittaren att knyta ihop de separata handlingarna, menar Saga Danielsson. (Foto: HBO/Eddy Chen)
Säsong två börjar med ett nyårsfirande som snart leder till ett domino av problem för seriens karaktärer. I centrum står triangeldrama, otrohet och kriminalitet. Det Euphoria lyckas med bättre än många andra serier är att på ett komplext sätt spåra dessa stora teatrala teman till problem som är mer allmänmänskliga och relaterbara; hur vet man om kärlek är på riktigt? Lever jag för mig själv eller andra? Hur förlåter man?
Ytterligare en viktig förutsättningen för att serien inte ska sväva iväg på ett alltför teatraliskt sätt är karaktären Lexi. Hon är publiken i den här säsongen, personen som observerar det övriga kaoset på avstånd för att sedan försöka förstå det på egen hand. I de två sista avsnitten får vi se en skoluppsättning om hennes liv. Trots att den är orealistisk i både form och utförande fungerar den utmärkt för att knyta ihop de till synes separata handlingarna genom säsongen.
Det är i balansen mellan det teatraliska och det rysligt realistiska som serien briljerar mest. Färgerna, det innovativa kameraarbetet och karaktärerna är som godis för ögonen. Enbart i de stunderna där de hemska konsekvenserna av karaktärernas handlingar explicit illustreras får man lust att titta bort. Jag vet att det finns många som skyggar för just det explicita. Vare sig det är nakenheten, våldet eller droganvändningen. Men i de flesta fall är det nödvändigt för att allvaret i det serien porträtterar inte ska drunkna i produktionens romantik; för att lila ljus och glitter inte ska skymma det mörka och smutsiga.
När balansen är rätt får vi en scen som den där Rue under sin drogabstinens ringer och ber sin mentor om förlåtelse. En solstråle fyller bilden med ett gyllene ljus samtidigt som den reflekteras på Rues ihopsjunkna och skakiga gestalt. Hjälpt av Zendayas skådespeleri förstår vi hur skönhet kan luras, men också fungera som ett medel genom vilket vi kan bearbeta större sanningar.
"Bland teateruppsättningar, polisjakter och droghandel önskade jag mer andrum."
Euphoria är en långt ifrån perfekt serie. Likt karaktärerna i den, finns många brister som måste bekämpas allt efter dess gång. Ibland står serien i strid med sig själv och är antingen teatralisk till den grad att den själv blir vad den kritiserar, eller explicit på ett sätt som saknar motivation. När det sker försvinner seriens trovärdighet under ytan och tvingas där kippar efter andan.
När jag såg det sista avsnittet var det framförallt det jag kände. Bland teateruppsättningar, polisjakter och droghandel önskade jag mer andrum. Fler scener där karaktärer ges tid att interagera med varandra på ett avskalat sätt och där innebörden av deras handlingar kan sjunka in. Mer tid för Rue och Jules framförallt, vars berättelser så suveränt porträtterades i seriens specialavsnitt som spelades in när restriktionerna var som mest påtagliga och släpptes i tomrummet mellan de två säsongerna. Jag hoppas inte att en pandemi är det som krävs för att seriens producenter ska våga utmana, inte bara genom maximalism utan genom att ta ett steg tillbaka och förlita sig på talangerna som finns både framför och bakom kameran.
