Framtidens melodi

Oberoende filmare söker gärna upp en viss sorts miljöer och återger dem på ett visst sätt. Redan när ”Framtidens melodi” inleder med skakig kamera och bilder från ett köpcentrum någonstans i Karlstad så andas det independent. Och inget ont i det, de senaste decenniernas mest vitala filmestetik har ju i hög grad formerats just utanför de stora filmbolagen, eller vid sidan av de nationella stödsystemen. Detta är också en sådan film. En svensk lågbudgetproduktion med ursprung i provinsen. Här finns värmländsk lokalfärg, oprövade aktörer framför kameran och debuterande regissörer bakom.
När karaktärerna träder in i handlingen förvirras dock undan för undan min bild av vad det här är frågan om. Det handlar till en början om den egensinnige trubaduren Janoz (Sven-Olof Molin). Han framför egna sånger och andras (Björn Afzelius, Idas sommarvisa etcetera) nbsp; i diverse chanserade miljöer. Bakom sig har han managern Stig (Rolf. G. Ekroth), som också är lumphandlare. Bägge har sett sina bästa dagar, och Stigs försök att lansera Janoz framstår som någon sorts mer skruvad och sunkig variant av Percy Nilegårds bedrägerier. nbsp; nbsp;
Ibland möter man en film vars tilltal man inte förstår. Framtidens melodi är för mig en sådan film. Här varvas det studentikosa med absurdism och vardagsrealism i en historia där det länge händer väldigt lite. Det skulle säkert kunna ha blivit bra. Estetisk konsekvens, drivet berättande och händelserika storys gör inte per definition en bra film. Problemet är att den här filmen tycks sakna vad formalistiska estetiker brukar kalla för en ”dominant” – det vill säga en tydlig komponent (visuell eller berättarmässig) som skänker verket konsekvens och integritet.
En handkamera och egenartade karaktärer räcker inte, inte heller pinsamma framträdanden av dålig artist. När Stigs dotter dyker upp i staden för att kontakta pappan tappar filmen fokus än mer. Inte för att denna del skulle vara sämre – de ögonblick av autenticitetssträvan som finns här hör till filmens finaste. Snarare för att hållningslösheten här blir ännu mer markant.
Detta är en film som är väldigt sympatisk i sitt enträgna försök att vara annorlunda, men lika enerverande i sin oförmåga att ersätta det likgiltigt slätstrukna med något verkligt meningsfullt. Albert och Herbert möter Nile City i Dogma-estetisk dräkt. Varför?

nbsp;