Abduction

...eller ”I Was a Teenage Jason Bourne” som den snarare borde ha döpts till. För den här agenthistorien om nbsp; high school-eleven Nathan som upptäcker att han inte bor med sina biologiska föräldrar utan hemliga agenter, följer verkligen mallen som ritades ut i Bournetrilogin, bara aningen fördummat för Twilight-generationen.

En sådan anpassning är just twilightpinuppen Taylor Lautner som spelar den gladlynte slarvern vars sinne förmörkas av minnen från det förflutna och som blir tvingad på flykt när agenter från den andra sidan kommer honom på spåren. Lautner har bicepsen och den välvda pannan som alldeles uppenbarligen krävs för rollen men hans begränsade mimik väcker frågan om han har förmåga att förmedla något bredare register av känslor.

Svaret är förstås att det inte spelar någon roll, för när väl det förvisso väloljade actionmaskineriet trampar igång så är det inte längre den själsliga våndan kring identitetskonflikt eller adoptionsproblematik som är nbsp; i fokus utan tonårsönskedrömmar av den banalare sorten. För att inte den osannolika historien helt ska spinna iväg i det blå har man – också enligt beprövad Bournemodell – dragit in ett gäng rutinerade karaktärsskådespelare i ett försök att förankra den i någon slags trovärdighet. Det försöker dock inte vår egen Michael Nyqvist sig på.

Han spelar öststatsstorskurken på ett vis som påminner mer om hans insats i ”Smala Sussie” än någon av hans mer seriösa roller. Det är djupt klyschigt och ganska underhållande. Det visar sig vara ett smart drag, för i slutändan är det han som med hedern i behåll lyckas ha en fot i varje målgrupp. Resten av skådespelarna tvingas välja sida, mellan tonårsdrömmarna och de mer trovärdiga spionambitionerna, och där har vi ett krig som skördar sina offer. De enda som lär gå nöjda ur striden är de som redan har Taylor Lautner på väggen.

Christoffer Olofsson