Klichédränkt och platt trots begåvat skådespel

Million Dollar Baby
Regi: Clint Eastwood
Premiär 8 april på Spegeln
2/5

För varje självlysande storverk som Unforgiven och Mystic River har vi tvingats genomlida ett dussin unkna rullar som Blodspår och Absolut makt. På sistone har kvaliteten på hans filmer stått i direkt relation till hur stora skriverierna blivit och även om det kan vägleda en frustrerad beundrarskara så är det långtifrån idiotsäkert. För trots goda förhandstips om ett nytt styrkebesked så platsar inte Million Dollar Baby i någon högre division.
Efter att i sina bästa filmer ha dekonstruerat västernfilmens konventioner och skärskådat våldsverkare siktar Eastwood nu in sig på boxning. Men det är inte våldsamheterna i sig som är föremål för hans intresse, sporten är mest förevändning för att dra en gammal harang om uppoffring och prestation. Ämnet för dagen är istället familjeliv och surrogatrelationer.
Eastwood spelar den uppgivne tränaren Frankie som har tröttnat på att unga boxningslöften för tidigt lockas av glitter och de stora matcherna. Vapendragaren Scrap menar att Frankie själv har skickat dem på dörren med sitt överbeskyddande mantra om att aldrig släppa garden vare sig de är i eller utanför ringen. Så en dag kliver Maggie in genom samma dörr. Hon är en överårig boxningsnovis som genom sin envishet och uppriktighet till slut nöter ned Frankies försvar och lyckas få honom att gå med på galenskapen att träna en tjej. Deras gemensamma färd mot framgång tar fart men vägen mot målet innehåller svårare hinder än de någonsin kunnat ana.
Det finns en uppsluppenhet i skådespeleriet som inte har synts så ofta i Eastwoods filmer. Det begåvade samspelet mellan de tre huvudrollsinnehavarna Eastwood, Hilary Swank och Morgan Freeman har en elastisk rytmik som skämmer bort en klichésprängd film som inte förtjänar deras ansträngningar.
Eastwoods filmer är alltid genregjutna och att förvänta sig något annat än små variationer på ett slitet tema vore bara dumdristigt. Hans filmer förvaltar ett arv från klassisk drömfabrikstradition som sätter tydlighet främst. Men i de bästa av Eastwoods filmer, för att inte tala om hans förebilders, finns mycket att läsa mellan raderna. I Mystic River förblev den spännande undertexten strax under ytan men inte i Million Dollar Baby. Nej, här ska allt bokstaveras ut med så stora bokstäver att radavståndet gör det för trångt för minsta lilla subtilitet.
Så visar det sig att Frankie har tappat kontakten med sin vuxna dotter och att Maggie har gått miste om en god relation till sin far. Som om inte deras ersatz-förhållande vore uppenbart nog med det så tvingar dessutom det klumpiga manuset stup i kvarten Hilary Swank att på sydstatsamerikanska bräka fram övertydligheter som Du liknar min far väldigt mycket och Jag brukade komma hit med min far. Dramaturgisk tydlighet förvanskas till durkdriven enfald.
Million Dollar Baby är den första av Clint Eastwoods filmer som känns självmedvetet meningsfull. Aldrig tidigare har berättelsen varit underordnad budskapet, men här har undertext blivit text och det lämnar väldigt lite kvar under ytan. I stället för att framhäva berättelsens påstådda djupsinnighet blottlägger det filmen som platt och forcerad.
Eastwood hade kunnat rädda lite av sin heder om han hade erkänt den dramatiska utvecklingen i filmens sista akt för den tvättäkta såpoperaintrig den är. Hade han omfamnat de melodramatiska kvaliteterna i den billiga soppan hade det åtminstone kunnat bli underhållande. Men Eastwood vill hellre stoppa upp sin film med högtravande pretentioner som kioskromansmaterialet definitivt inte håller för. Han hoppas att vi kommer att förväxla tröghet med eftertänksamhet och dålig ljussättning och tungfotat kameraarbete med tidlös filmkonst. I den uppblåsta lättviktaren Million Dollar Baby använder sig Clint Eastwood av opåkallad andaktsfullhet och simulerad värdighet för att prångla på världen ett hopkok av vardagsfilosofisk skåpmat. Det är nedslående att han tycks ha lyckats.