En enkel till Antibes

Efter att under ett drygt decennium ha hört till de mest produktiva – men också mest utskällda – svenska filmskaparna har Richard Hobert sedan familjedramat ”Harrys döttrar” varit osynlig på biograferna. Nu återkommer han efter sex års bortavaro med ”En enkel till Antibes”. Det är även en återkomst till en stil och motivvärld som präglade ett par av Hoberts tidigaste och mest framgångsrika filmer.
Precis som i långfilmsdebuten ”Glädjekällan” och ”Höst i paradiset”, bägge från början av 90-talet, kretsar denna berättelse kring teman som döden, åldrande, lögner och märkliga möten. Den gången stod Sven Lindberg i fokus som åldrande änkling med knepig relation till avkomman. Nu är det Sven-Bertil Taube som axlar samma roll. Den pensionerade franskläraren Georg ska fylla 73 och väntar besök av sina sällan sedda barn. Hans dagliga sällskap är hemhjälpen Maria (Rebecca Ferguson) och grannen Olof (Iwar Wiklander).
Vi leds snabbt in i en situation där alla lurar alla. Hemhjälpen stjäl, barnen vill lura av pappan huset för att få ordning på ekonomin och George själv visar sig vara en livslögnare som svikit både sig själv och sina nära och kära. I denna ensemblefilm växlas det yvigt mellan komik och känslosamhet. Historien har sina longörer men hjälps upp av den rappa dialogen och Sven-Bertil Taubes nimbus i rollen som den plågade men integritetsfyllde George. nbsp;

Varför var då Hobert så ogillad? Medeltidspekoralet ”Tre Solar” är givetvis för alltid en gigantisk plump i den svenska filmhistoriens bokslut, men ett fiasko borde inte räcka för att döma ut en regissör totalt. Snarare är det nog Hoberts hela tilltal som trots vissa framgångar alltid varit i faslig otakt med tiden – och med biografmediet. Inte minst blev han en främmande fågel i det ironiska 90-talet. Hans filmer är oftast lite sävligt berättade, karaktärerna ges grovt tillyxade attribut, och glädje, spänning och känslor blandas på ett sätt som kan framstå som okänsligt. Ibland känns det som om han aldrig riktigt lämnat den svenska tv-teater där han inledde karriären.
”En enkel till Antibes” är lite av en revansch för Hobert. Den rör sig lättsammare och ledigare än hans senare filmer. Även här finns dock lite av den hobertska avigheten. Vi upplever betänkliga kast från stillsam komedi över roadmovie till vardagsdrama. Om inte Sven-Bertil Taube varit så formidabel, och om Jens Fischers foto av det norrbottniska landskapet inte varit så vackert, hade det kanske inte blivit en så relativt lyckad historia som detta ändå är.