Pangpangbröder

Den senaste filmen jag såg av regissören Axel Danielson var kortfilmen ”Sommarlek”. Den föll mig inte alls i smaken med sin sentimentala ton och överdrivet polerade estetik. I hans senaste film, dokumentären ”Pangpangbröder”, finns delar av estetiken kvar, men det dokumentära fotot gör det hela lite mindre konstruerat. Här blir bilderna istället smakfullt estetiska och det sentimentala är helt lämnat åt sidan.

”Pangpangbröder” är resultatet av att Danielson under tio års tid filmat tvillingbröderna Gustav och Oskar. Filmen visar deras utveckling från unga år upp till sena tonåren och tar upp hur deras olika förutsättningar i livet tar dem på helt skilda resor genom dessa turbulenta år. I 53 löst kopplade scener broderas deras berättelse ut.
Det lösa berättandet passar särskilt bra för just den här historien, men det är inte enbart positivt. ”Pangpangbröder” lider av att scenerna är väldigt ojämna. Filmen börjar riktigt bra när de båda bröderna fortfarande är små. Många av de bästa scenerna är just i början. När de senare kommer upp i tonåren så blir det inte lika intressant, då handlar det mer om tonårsrevolt och det känns som att man sett det mesta förut.

Trots ojämnheten är många scener i filmen briljanta. Särskilt bra är scenerna som är mer kontemplativa som till exempel de få gånger som bilderna ackompanjeras av musik. Filmen hade vunnit på fler sådana scener.
”Pangpangbröder” är en fin och känsligt gjord dokumentär av en mycket begåvad regissör. Tyvärr når den inte riktigt ända fram rent känslomässigt. Om känsligheten i genomförandet hade speglats i en mer känslomässig upplevelse för oss åskådare hade filmen varit ännu mer njutbar.

nbsp;