Kortfilmfestivalen är ett lotteri
Handling, dialog, djupare mening eller acceptabla specialeffekter - allt som man brukar vänta sig av vanlig långfilm kan mycket väl finnas med, men bör betraktas som bonus och inte krav. Anlägg en sorts yogisk-buddistisk acceptans: du riskerar att såväl förtjusas av briljant film som att skändas i ögon och öron av något Djärvt Formexperiment. Lite socker, lite salt. Kortfilmfestivalen är ett lotteri, och det bör man veta.
För den som vill ta det säkra före det osäkra rekommenderar jag programmet Publikens favoriter, resultatet av publikens omröstning. Inget där brukar vara dåligt, och vi plebejer prioriterar ofta humor. Har jag bara tid och ork för ett program, brukar det bli detta. Fast ska man betala medlemskort för 20 kronor och sen biljettpriset för 60, brukar cirka 90 minuter film kännas rätt torftigt.
Köper man tre biljetter blir det dock 50 kronor per föreställning - mer acceptabelt. Prisvinnarna, kritikernas favoriter, är då ett annat säkert kort. Filmerna som tar sig hit är ofta välskrivna, välspelade, poetiska och tillintetgörande deprimerande. Var ute i god tid, biljetterna till dessa program tar snabbt slut. Som tredje alternativ kan man unna sig att slinka in på något osäkrare alternativ. För mig blir det ofta Raffinerat animerat, men jag uppmuntrar alla att testa något okänt.
Det stora festivalkortet, det som låter en se så mycket film man vill, är en satsning för den djärva sökaren. Alla behöver naturligtvis inte spendera varje ledig sekund med att tvångsmässigt titta på kortfilm, men har man väl köpt kortet ligger den oavsiktliga överdosen inte långt borta. Man förtränger sina studier, maratontittar tills ögonen svider, äter gratisfrukost med de internationella regissörerna. Man ser alla retrospektiver man kommer åt, ramlar in på festivalpuben för att prata bråddjupa analyser av de konstigaste filmerna, sitter ensam i publiken framför de obskyraste programmen tills alla filmer, intryck, popcorn och regissörer flyter samman till en överväldigande symfokakafoni och verkligheten spricker upp som en söndertrasad bioduk.
Och på andra sidan? Kortfilmspsykos. Eller cineastisk transcendens.
Båda tillstånden brukar dock gå att bota på avslutningsfesten, där såväl bittra minnen som djupa insikter med lätthet supes bort.
