Attack the Block

Genrehybrider är, inte helt olikt utomjordingar, svåra att få hyfs på. Det vet minsta filmnörd. Ta benämningen skräckkomedi till exempel, närmast att likna vid en filmisk axelryckning. Man är praktiskt garanterad att både skrik och skratt uteblir när inget blir hackat och än mindre malet. Hur ska det då gå för en film som bäst beskrivs som en sciencefictionactionskräckungdomsdramakomedi med stänk av modern brittisk socialrealism, till råga på allt regisserad av en debutant? Inte så pjåkigt alls, visar det sig.
Inledningen är en slagkraftig illustration av stilar som formligen kolliderar med varandra. Den nattarbetande sjuksköterskan Sam möter ett hotfullt ungdomsgäng på vägen hem till sin lilla miljonprogramslägenhet. Det obehagliga rånet bryts abrupt av ett eldklot som slår ned i ett bilvrak vid sidan av vägen. Ligisterna byter genast fokus – populärkulturellt bevandrade som de är – eftersom de förstår att det rör sig om en invasion från yttre rymden, och att det inte är den kramgoa varianten. Efter några ögonblick av eufori kring att de fått ett frikort till utomjordingsmisshandel inser ynglingarna att de är de enda som står emellan de blodtörstiga inkräktarna och kvarterets invånare. Där i krokarna inser man också som åskådare att det faktiskt är den här skaran rätt osympatiska ungdomsbrottslingar som är filmens hjältar.
De fem spelas av fullständiga nybörjartalanger som näppeligen stått framför en kamera innan. men de har alla stor del i att filmen fungerar så väl som den gör. Med total närvaro och obetalbar brittisk slang förankrar de filmens fantasmer i en miljö som ryker av autencitet och aktualitet. Allra bäst är John Boyega som femtonårige gängledaren Moses, lika trovärdig när han samurajsvärdar sig genom aliens som när han levererar monologer om att det hela är en regeringskonspiration, eftersom ”vi svarta tydligen inte tar livet av varandra fort nog på egen hand”.
Sådant gör det svårt att inte ta skeendena på allvar, men filmens verkliga framgång är att de mörkare stråken samspelar så väl med en snärtigt humoristisk dialog och den referensspäckade kärleken till amerikansk åttiotalsfilm som lustfyllt dryper från varje bildruta. Från de neonglimrande gatorna till de högenergiska cykelturerna genom förorten nbsp; och syntmattorna som klingar både John Carpenter och Giorgio Moroder, så är de senaste decenniernas kultfilmer ständigt närvarande utan att någonsin ta överhanden. Och om man nu ska tala referensspråk så är ”Attack the Block” som en mashup av ”Gremlins”, ”Attack mot polisstation 13” och ”Kidulthood” gjord av en nbsp; allvarsam Edgar Wright (”Shaun of the Dead”), eller varför inte Steven Spielbergs ”E.T.” i remix av Dizzee Rascal? Varje ögonblick i ”Attack the Block” påminner om något annat, men den är i alla lägen fullständigt originell. Kombinationen är i många stycken pur briljans.

nbsp;