Simon och ekarna

Förväntningarna är höga på filmatiseringen av Marianne Fredrikssons internationella bästsäljare.
Redan uppmärksammad sedan tidigare är filmens trassliga produktionshistoria, där den förste regissören Björn Runge under visst buller och bång anklagade filmens många samproducenter för att blanda sig i det kreativa arbetet. Han lämnade över rodret till den dåvarande filmkonsulenten Lisa Ohlin, som nu har rott prestigeprojektet i hamn. Frågan är bara om det håller tätt.
Som en av de dyraste svenska filmer som gjorts löper en samproduktion på den här nivån risken att bli en urvattnad europudding där för många kockar har tyckt till för att tillfredsställa så många smakriktningar som möjligt. Redan i filmens första scener står det dock tydligt att Lisa Ohlin med framgång skördar frukterna av de mest uppenbara fördelarna av sin digra budget. ”Simon och ekarna” öppnar som en praktfull monumentalfilm av bästa sort, färdigansad för en startplats i loppet som leder mot filmvärldens allra glittrigaste galor.
Det är trettiotalets slutskede och andra världskriget står för dörren. Simon är en drömmande pojke som växer upp med sina arbetarklassföräldrar vid Göta älv. Efter att ha övertalat sina föräldrar om att få gå på läroverk lär den kulturintresserade Simon känna den jämnårige Isak och dennes far, den framgångsrike bokhandlaren Ruben. Nazisternas frammarsch driver de två familjerna allt närmare varandra och både banden och slitningarna dem emellan framträder allt tydligare.
Det är en imponerande produktion, pampig och med många stunder av visuell skönhet. Skildringen av tid och plats doftar trovärdighet och till en början finns där även det så livsviktiga personliga temperamentet. Ohlin fokuserar på den unge Simons inre liv och hans förtroliga förhållande till sin mor och mystiska relation till träden vid vattnet. Jonatan S Wächter och Helen Sjöholm får till ett känsligt samspel i den centrala relationen mellan mor och son. Mitt i all pompa och ståt bland de stora skeendena har Ohlin fått till genuin intimitet. Stundtals lyckas hon verkligen fånga nbsp; förlagans kombination av nyktert psykologiserande resonemang och blommig språkdräkt.
Åtminstone tills Simons bakgrundshistoria kommer i full dager. Efter det har man inte längre lyckats motstå frestelsen att betona de mest melodramatiska aspekterna i Marianne Fredrikssons berättelse. Det sammanfaller ungefär med att Bill Skarsgård tar över rollen som Simon och hans insats saknar tyvärr en komplicerande dimension. ”Simon och ekarna” utvecklas till en fullfjädrad snyftare. Inget fel i det, vi är många som gillar sånt, och det är nog ett smart drag sett från de internationella producenternas perspektiv. I längden blir det ändå en smula entonigt och det är inte utan att man saknar innerligheten från skildringen av den yngre Simon uppflugen i sin ek.

nbsp;