Snön på Kilimanjaro

En gång i tiden var filmregissören Robert Guédiguian en arg ung man. Socialrealistiska filmer om vanliga människors kamp för en dräglig tillvaro (”Marie-Jo och hennes två älskare” och ”Den tysta staden”) var hans signum och det bultande hjärtat satt långt till vänster. Huvudpersonen i hans senaste film är i likhet med Guédiguian en gammal vänsterradikal, fast Michels kamp gällde hans kamrater fabriksarbetarna. Nu är både filmregissör och rollgestalt övre medelålders och lever ett bekvämt medelklassliv med sitt på det torra. Vad händer med idealen? Ställer de fortfarande upp för den lilla människan i alla lägen? ”Snön på Kilimanjaro” har ett briljant upplägg som ställer saken på sin spets.
När fabriken ska göra ytterligare nedskärningar tycker Michel, som numera är facklig företrädare, att lottning vore mest rättvist och tar i solidaritetens namn även med sig själv i dragningen. Vips är han förtidspensionär med all kvalitetstid i världen för sina barnbarn och resten av familjen. För att fira sin pension ställer han till med fest och bjuder även in de yngre fabriksarbetarna som också förlorade sina jobb. Michels andra vänner har skramlat till en dyr safari och fickpengar till Michel och hans fru. På kvällen rånas paret brutalt i hemmet av maskerade män som känner till detaljer om bytet som bara festens gäster skulle kunna göra.

En annan sorts film hade koncentrerat sig på detektivhistorien, men Guédiguian är mer intresserad av vad som händer när idealen krockar med verkligheten. Visserligen flörtar han medvetet med vigilantmotivet om en rättfärdig hämnare som rensar upp i samhällets träsk, men tematiken till trots är ”Snön på Kilimanjaro” inte de stora gesternas film. Guédiguian arbetar sedan länge i sin hemstad Marseille med en trogen skara filmarbetare, däribland huvudrollsinnehavaren Jean-Pierre Darroussin och Ariane Ascaride. Tillsammans mejslar de ut ett finkänsligt drama om inre konflikter som speglar yttre motsättningar. Det är avslappnat i sin komplexitet och lika avskalat som nyanserat, samt hela tiden fritt från stilisering och djupt rotat i den socialrealistiska filmtraditionen.
Därför är det lätt att uppfatta den avslutande delens melodramatiska utveckling som ett alltför bryskt stilbrott. Vändningarna drar undan vardagsrealismens trygga matta under våra fötter och paradoxalt nog berövar de oss därmed också den snuttefilt vi vant oss vid. Det närmast sagobetonade slutet går att avfärda som förenklat önsketänkande utan den övriga filmens finlir, men på något vis unnar man ändå en gammal socialist att få drömma lite. Viktigast är ändå att Guédiguian med detta följer upp sin vassa premiss med en lika tillspetsad följdfråga: Hur solidarisk kan en människa vara innan hon helt tappar trovärdigheten? Visst är den grovt tillyxad, men inte desto mindre intressant.

nbsp;