Förutsägbar soppa

”En bohem i Paris” är sannerligen ingen överraskningarnas film. Från första anslaget är det tydligt vad vi ska tycka om den kyliga Parisgalleristen Agathe och den oborstade belgiske snickaren Patrick och hur deras relation kommer att utvecklas över den närmsta halvannan timmen. Den oengagerande historien om motsatser som dras till varann lyckas dessutom med konstycket att vara svindlande långsökt och suckframkallande förutsägbar på samma gång.

När den snipiga Agathe har förolämpat hantverkaren som renoverar hennes lägenhet tillräckligt mycket för att han ska säga upp sig så snubblar hennes make över ersättaren i trapphuset. Och vem råkar den nye vara om inte samme uppstudsige släggsvingare som redan gjort livet surt för Agathe tidigare på dagen? När sedan Patricks tonårige son helt plötsligt blir bästa kompis med Agathes tonåring så är det bara en i raden av filmens slappt ihopsydda nödlösningar för att tuta ihop frostig överklasskvinna med vulgär arbetarklasskille.

Stereotyper i all ära, men den här stelbenta romantiska komedin är så slarvigt iscensatt och andefattigt förlegad att man inte ens med bästa vilja kan kalla det genrekonventioner. Det är bara lathet. Ändå, trots allt detta så finns det sevärdheter i ”En bohem i Paris”. De stavas Isabelle Huppert och Benoit Poelvoorde.
Egentligen är det obegripligt varför den selektiva Huppert (”Pianisten”, ”White Material”) har sökt sig till det här platta materialet om det inte vore för möjligheten den ger att spela mot just Poelvoorde (”Man Bites Dog”, ”Franska nerver”). Tillsammans lyckas de hitta nyanser hos Agathe och Patrick där det borde vara omöjligt. Det är deras fraseringar, pauser och blickar som utvinner komiken, ja till och med romantiken, ur ett obotligt humorbefriat manus. Deras förmåga att koka soppa på tunn spik ska vi vara tacksamma för, inte minst regissören Anne Fontaine. Annars hade ”En bohem i Paris” varit fullständigt olidlig.