Rushmore, Max Fisher & meningen med misslyckanden
Som student på ett av Sveriges största universitet är det lätt att känna sig osynlig. Vill man synas gäller det att prestera. Så det är vad jag har försökt göra. Men ofta har det slutat i att jag misslyckats och känt mig mer osynlig än någonsin. Hjälplösheten jag känner över att prestera har lett mig till dansgolven, psykologer och till ett eller annat flogstavrål. Men också till film. Filmer har den unika egenskapen att inte bara visa publiken något de känner igen utan något de känner igen sig i. Och ett fåtal lyckas inte bara få människor att se sig själva utan har förmågan att få människor att genom dem, känna sig sedda. Det måste vara därför jag har sett Rushmores 15-åriga huvudkaraktär Max Fischer bli hopplöst förälskad i en förskollärare hundratals gånger och ändå får jag känslan av att den är han som har sett mig.
"På så sätt tvingas vi ta samma resa som Max, för att finna utrymmen för misslyckanden och meningen i att hitta dem."
Rushmore handlar inte bara om Max, en femtonårig pojke med kammat hår, tandställning och glasögon som en dag blir förälskad i förskolläraren Ms Cross. Den handlar också om studenten Max, som en dag blir avstängd från sin skola och förlorar den enda platsen där han någonsin kunnat hitta mening. Max misslyckanden som student leder snart till en rad andra misslyckanden när Rushmore Academy byts ut mot Ms Cross och en strävan efter höga betyg byts ut mot en strävan efter att bli älskad. För regissören Wes Anderson var Rushmore den film han själv önskade att han sett som student; “It shows you how to be heroic and still be a horrible student, get rejected from your schools and fail in all kinds of ways but succeed in other ways”.
Trots att Rushmore är Andersons andra film är den fylld av de stilistiska element som kom att karaktärisera hans senare verk. De symmetriska widescreen kompositionerna där allt verkar ha sin rätta plats skapar en betryggande ordning till Andersons världar. Som i en av filmens scener där Max står med sin mentor och kärleksrival Mr. Blume i en hiss. Allt är symmetriskt och deras kläder matchar varandra så perfekt att de nästan blir oskiljbara, något som för övrigt spelar på deras underliga dynamik där de trots sin åldersskillnad tycks vara i lika gamla. Max har däremot gammalt läppstift på kinden, Mr. Blume har en blåtira och trots att avståndet mellan dem är litet, verkar de ensammare än någonsin. Sedan uttalar Blume orden som tycks sammanfatta hela filmen; “It’s sweet, but it’s fucked up”.
Det är först när Andersons världar betraktas på ett närmare håll som det blir uppenbart att de, precis som vår, är fulla av brister. Inte omedvetna brister i Andersons filmskapande, men väl valda brister hos hans karaktärer som ger filmerna en mänsklig råhet under de högt stiliserade tablåerna. Universitetslivet är likadant, ordnat på ytan men fullt av brister därunder. Men här leder brister till omtentor - inte till Oscarstatyetter. På så sätt tvingas vi ta samma resa som Max, för att finna utrymmen för misslyckanden och meningen i att hitta dem.
"Precis som många andra lärde jag mig från en ung ålder att det är resultat som spelar roll, inte försök."
I en av filmens kanske bästa scener står Max ute på en flygbana med sin vän Dirk. De har just återfunnit vänskapen till varandra efter att Max låtit sin smärta över Ms Cross förstöra den precis som så mycket annat. Dirk flyger en drake och i en gest av empati och förlåtelse frågar han Max om han också vill pröva en stund. Efter några sekunders tystnad medans de båda betraktar draken när den dansar mot den blåa himlen tar Max ett djupt andetag och bestämmer sig för att det är värt ett försök och att försök är värda något. “The Wind” av Cat Stevens börjar spela och som så ofta i Andersons filmer slås vi av en underlig känsla av melankoli och hopp på samma gång.
När jag misslyckas på universitetet känner jag mig som en misslyckad person. Precis som många andra lärde jag mig från en ung ålder att det är resultat som spelar roll, inte försök. Nu är jag äldre och möts istället av orden “Att tänka fritt är stort men att tänka rätt är större” när jag går in genom dörrarna till Uppsala Universitetshus. Det gör att jag får leta på andra ställen för hitta det där hoppet om att försök är värda något och att det finns mening i misslyckanden. Så jag, precis som Max och Dirk, såg på medan draken dansade mot himlen och sedan tatuerade jag in den på min kropp. Där sitter den nu som en påminnelse om att mening är något vi skapar själva, inget som finns i det vi presterar.
Rushmore slutar med att Max och Ms Cross går ut på ett dansgolv. Precis som vi studenter så ofta gör efter våra prestationer. Det är en speciell plats, dansgolven. Där alla människor som känner att de inte är tillräckliga för sig själva eller för andra, för en kort stund kan nöja sig med att helt enkelt bara vara människor.
För mig behövs dansgolven. De blir påminnelser om att det finns rum där det enda kravet är att vara så mänsklig som möjligt. Där misslyckanden och brister blir själva anledningarna till varför människor vill dansa med varandra. Utanför dem är jag fortfarande värdelös på att hitta mening i mina misslyckanden. Men med filmer som Rushmore känner jag mig åtminstone sedd i mina försök.
