Brännhet dialog

Jesper Ganslandt har blott två filmer bakom sig. Både ”Farväl Falkenberg” och uppföljaren ”Apan” tillförde nya sätt att betrakta svensk vardag. Nu återkommer Ganslandt med ”Blondie”, ett familjedrama i tre akter.
Berättarmässigt och stilmässigt är nog detta Ganslandts minst utmanande film. Kameraarbetet är för det mesta vårdat och stillsamt. Scenerierna utgörs av omsorgsfulla interiörer ur svensk samtida högreståndsmiljö. Åskådaren lämnas inte heller direkt i sticket när det gäller att få hjälp att sätta samman en story av det som visas.

Det senare är nu inte helt och hållet ett gott betyg. I sina två tidigare filmer avvek Ganslandt i vissa avseenden från traditionella berättarnormer. Händelser, som tagna ur verkligheten, presenterades för åskådaren utan att vi egentligen fick veta så mycket om dem. Inte heller om de karaktärer vi såg. Mörka stämningar, och samtidigt en brist på tydligt ärende, gjorde Ganslandts filmer till stimulerande upplevelser.

I ”Blondie” är udden mer entydigt riktad mot kulturkritiska och existentiella teman – såsom karriärism och kärlekslöshet. Carolina Gynnings gestalt Elin lämpades av i Italien för en modellkarriär vid femton års ålder. Hennes syster Katarina (Helena af Sandeberg) är läkare och lever hemnet-idyll med krisande och infantil make (Olle Sarri), medan lillasyster Lova (Alexandra Dahlström) lever i London (outrett varför och hur). Tillsammans ska de fira mammas (Marie Göranzon) sjuttioårsdag.

Upplägget för tankarna till den danska dogmaklassikern ”Festen”. Saker ställs på sin spets under pressade förhållanden i högborgerlig miljö. ”Blondie” saknar dock den dramatiska täthet som ”Festen” hade. Ganslandt vill nog också göra mer än det klassiska drama som aktindelningen implicerar. Här finns även Roy Andersson med i bakgrunden – långsamma scener med sorg, tomhet och (ibland) milt absurda inslag. Och användandet av formidabla Gynning (som spelar sig själv lika mycket som Elin) bär inte så få drag av Alfred Hitchcocks sätt att nyttja Kim Novak i ”Vertigo”.

Smarta referenser således, men tyvärr placerade i en intrig av högst ordinärt snitt. När Ganslandt i sina tidigare filmer bitvis undvek att berätta verkade det som om han hade mycket att säga, och som om han faktiskt också sade en del. Med sin mer uttalade händelsekedja och sina mer förklarade karaktärer blir ”Blondie” paradoxalt nog en bitvis mer tom film än föregångarna. Trots sina uppenbara förtjänster – för detta är trots allt en bra film, med brännhet dialog, visuell briljans och otvungna skådespelarinsatser.