Sobert sorgesamt

Jan Troells egenart som filmmakare har alltid sprungit ur en fruktsam växelverkan mellan det storslagna och det intima. Det är lika omisskännligt i den numera halvsekelgamla ”Här har du ditt liv” som i ”Maria Larssons eviga ögonblick” från häromåret. Endast utifrån ramberättelsen om Torgny Segerstedt, framgångsrik tidningsman, kvinnokarl och högljudd nazistmotståndare, är det rimligt att tro att ”Dom över död man” inte kommer att utgöra ett undantag.

Filmen koncentrerar sig på tiden från Hitlers maktillträde 1933 till både Segerstedts och Hitlers död 1945. nbsp; Hela perioden var Segerstedt huvudredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning och fick internationell uppmärksamhet (inte minst i Berlin) för sina litterära attacker på Tredje Riket, där han inte sparade på krutet. Redan vid tiden för sin utnämning kallade exempelvis Segerstedt rikskanslern för ”en förolämpning”. På hemmafronten håller som bekant det politiska etablissemanget en mer neutral hållning och ju närmare kriget rycker desto kraftigare blir påtryckningarna att Segerstedt ska avstå från att uttrycka sina åsikter i tidningen. Efter en audiens hos kung Gustaf V kan det konstateras att ordern kommer från högsta ort.

Troell ägnar bara dessa stora skeenden en del av sin uppmärksamhet. Minst lika stor del av filmen kretsar kring Segerstedts privatliv och framför allt hans trassliga förhållande till de många kvinnorna i hans liv. Framförallt är det hans fru Puste och älskarinnan Maja, som spelas ut mot varandra. Filmen ursäktar inte hans beteende och det är tydligt att man önskar få till en problematisering, däribland genom att Segerstedts mamma går som en vålnad genom vissa scener, men man tränger aldrig riktigt in på djupet.

Danske Jesper Christensen tecknar Segerstedt som en kylig och bräcklig, inte helt sympatisk figur. Det hemsökta och härjade porträttet berör men har även ett undanglidande drag som inte är så tillfredsställande. Kvinnornas öden engagerar mer och även om Ulla Skoog och Pernilla August som fru respektive älskarinna har grunda roller på papperet så fyller de dem med liv.

Med sitt rena, svartvita, filmfoto är ”Dom över död man” en praktfull film i klassisk stil. Den är sober och sorgesam, men temperamentet i bilderna drar mer än väntat mot det opersonliga. De är vackert stilfulla men saknar mycket av just den intimitet som vanligtvis associeras med regissören. Om det har något att göra med att Troell i mindre utsträckning än vanligt har hållit i filmfotot den här gången kan det bara spekuleras i.
Vad som i slutändan hindrar den omisskännliga doften av föråldrat kostymdrama från att sippra in är den nyktra hanteringen av de brännbara frågorna kring ånger och försoning, men också åsiktsfrihet och modet att försvara den. Något som inte direkt har mindre relevans i dessa dagar.

nbsp;

OBS I pappersversionen av Ergo nr 12 fick den här filmen endast en 1:a i betyg, vilket är nbsp; felaktigt. 3 i betyg är det korrekta.