Filmåret 2012 – bäst och sämst
Under 2012 recenserade Ergo 30 filmer, varav hälften av dem kammade hem fyra av fem i betyg. Ett riktigt bra filmår med andra ord, eller?
– Betygen ska nog inte ses om en indikator på det. Men man kan ändå säga att det har varit ett ganska bra år, säger Per Vesterlund, en av Ergos filmrecensenter.
Kollegan Christoffer Olofsson vill framhålla svensk film.
– Klumpar vi hop dokumentärerna Palme och Searching for Sugar Man kan man konstatera att det varit ett jädrigt bra svenskt filmår.
Årets bästa film är även den svensk.
– Äta sova dö av Gabriella Pichler är den jag håller högst av dem vi recenserat. Den bränner sig fast. Den petar på ett gammalt spår, men hittar samtidigt något nytt.
För Per Vesterlund är Pojken med cykeln, som hade premiär i januari 2012, den film som etsat sig fast i minnet:
– Bröderna Dardenne har ett väldigt personligt och stramt bildspråk som de driver med en imponerande konsekvens.
Vilken film var sämst?
– Av de filmer jag recenserat tycker jag att the Dictator var en besvikelse, helt klart. Den var både poänglös och smaklös. Det är tråkigt att Sacha Baron Cohen valde att släppa det kvasidokumentära konceptet som han använde sig av i Brüno och Borat.
Du gav den ändå en tvåa. Men det låter nästan som att den borde ha fått ett sämre betyg?
– Jag vägde mellan ett och två. Att bedöma en film är en kombination av upplevelse och reflektion. Just när jag lämnade biografen minns jag att jag ändå skrattat en del, vilket kan förklara betyget.
Trots att the Dictator var nära en enpoängare var det ingen av 2012 års recenserade filmer som fick bottenbetyg. Men fem tvåor delades ut. Sämst enligt Christoffer Olofsson var En bohem i Paris:
– Endast en sjuklig frankofil skulle tycka att den var okej. Alla fördomar om Frankrike och fransk film infrias i den. Då säger jag inte att fransk film är dålig. Bara att den här var det.
