Vackert nedgånget

I helgen hade den första svenska dokumentärfilmen i 3D, världspremiär under Tempo dokumentärfestival. Och nej, det här är ingen ameriskanskinfluerad actionrulle med påkostade effekter. Något otippat är det en kortdokumentär om vardagen i studentkorridorerna i Flogsta.

Det var med viss skepsis jag satte mig i biostolen och tog på mig 3D-glasögonen för att se filmen Flogstavrålet.

I filmen skildras Flogsta på ett romantiserat sätt som ett dekadent studentghetto, smutsigt och nedgånget med udda karaktärer. Här bor en kille som odlar exotiska växter, en tjej som är olyckligt kär i sin korridorskompis och en dramatisk konstnärssjäl som måste möblera om sitt rum för att få bättre dynamik i rummet. Man får även lära känna mannen som har bott här i 25 år och är frustrerad över användandet av metallverktyg i teflonpannor samt ett gäng utbytesstudenter som försöker sätta dit en mattjuv. Och allt detta sker medan en blåsorkester repar ihärdigt i källaren.

Publiken kastas under 19 minuter mellan skratt och allvar. När utbytesstudenterna polisanmäler stölden av en liter yoghurt fnissas det i salongen, för att det under nästan scen ska bli knäpptyst då filmen berör tyngre ämnen som utanförskap och självmord.

Regissören Johan Palmgren, som för övrigt fick en guldbagge för sin film Vikarien 2006, möttes av en del kritik inför att filma i 3D. nbsp;Varför lägga mer än dubbla pengarna på att filma en sunkig studentkorridor med så avancerad teknik?

Jag måste säga att det finns en poäng med att göra filmen i 3D. Igenkänningsfaktorn blir extra stark i en miljö man faktiskt kan identifiera sig med. Den extra kryddan med den tredimensionella effekten gör att filmupplevelsen bitvis blir skrämmande verklig. Det bidrar till att fotot, signerat Anders Bohman som tidigare bland annat gjort Kronjuvelerna, blir extra intressant. Till och med klichéer som en närbild på konstnärssjälens glödande cigarett blir spännande.

Allt har sin skönhet, men alla kan inte se den, lyder ett kinesiskt ordspråk. Med den tredimensionella effekten lägger man märke till charmen i en gammal pizzakartong och surrande bananflugor. Det finns något vackert i det nedgångna och smutsiga som Johan Palmgren lyckats lyfta fram.

Det här är ett varmt reportage som bäddar för eftertanke, med väl avvägd balans mellan humor och allvar.