En nostalgisk blick på nostalgin

Det är två till synes diametralt motsatta konstnärstemperament som möts i ”Den store Gatsby”. Baz Luhrmann och F Scott Fitzgerald – den ena svulstighetens och kitschens apostel, den andre en sparsmakad asket. I alla fall i den legendariska roman som här är förlaga, om kanske inte i levande livet. nbsp;
Förra gången Fitzgeralds bok filmatiserades i mitten av 1970-talet försökte man i betydligt högre grad värna dess återhållna objektivitet. Även om filmen också skapade en modehype genom en för sin tid omsorgsfullt iscensatt utflykt till jazzåldern. Då var populärkulturell nostalgi i sig något nytt, nuförtiden har den närmast blivit uttjatad. Och det är väl också här Luhrmann kan möta Fitzgerald. Hans fokus på ytan blir inte en pietetsfull nostalgisk gest, snarare skapar han ett uppgraderat 1920-tal. En nostalgisk blick på nostalgin, om man så vill.

Det är storslaget, dramatiskt och stiliserat när berättelsen om den mystiske magnaten Jay Gatsby (Leonardo DiCaprio) ska gestaltas. USA har nyligen vunnit ett världskrig, New York har ännu inte drabbats av börskrasch. Spriten är nyss förbjuden vilket ger ekonomin ännu en skjuts, om än utanför lagen. Sommaren 1922 festar hela staden och det är Gatsbys hem på Long Island som är partyts nav. Luhrmann spar inget krut vad gäller dekor och statister. Soundtracket låter tidig jazz möta vårt sekels dansmusik i fantasifull mix.

Lite i bakgrunden hamnar själva berättelsen, och ännu mer personteckningen. Nu är ju den senare omvittnat och kanske medvetet vag även i romanen. Berättaren Nick Carraway (här i Tobey Maguires gestalt) berättar distanserat om det bitterljuva kärleksdrama som utspelar sig mellan kusinen Daisy (Carey Mulligan) och Gatsby. Genom boken löper också oupphörligt frågan – vem är egentligen denne mystiske Gatsby? Varken passionen eller mystiken kring Gatsbys identitet hamnar dock i Luhrmanns fokus. Det finns så mycket annat runt om kring som pockar på uppmärksamhet.

Där romanens konturlösa gestaltning av människorna bland annat är en frukt av brist på beskrivningar av den synliga världen (Gatsby själv beskrivs knappt), är det i Luhrmanns film istället tvärtom den överdådiga visualiteten som dominerar – med svindlande kameraåkningar, artificiellt ljus och digitala effekter (i 3D om man så vill). Gatsbys mysterium ikläds helt enkelt en annan dräkt än osynlighetens – här regerar den extrema synligheten. Det outtalade blir påtagligt. På så sätt misslyckas kanske Luhrmann med att transformera Fitzgeralds stämningar till sin film, men det är i så fall ett magnifikt och underhållande misslyckande.