Anna Odells film

Efter en trevande start sitter ryggdunkarna och de kvittrande kramarna där de ska. Det har gått tjugo år sedan de gick ut nian men på klassträffen skrockar man åt gamla minnen och gamla relationer återupptas. Ända tills Anna ställer sig upp och klingar i glaset. Anna, som inte sa pip under grundskolan, tar nu till orda. Hon delar inte den rosenskimrande bilden av gruppens gemensamma uppväxt och hon tänker inte sluta prata förrän alla har fått höra hur hon upplevde dessa år.

Plågoandar ställs mot väggen och pennalister och medlöpare konfronteras men det här är inget simpelt hämnddrama. ”Återträffen” är en obeveklig studie i gruppdynamik och mobbingens anatomi. Precis som med sina tidigare konstprojekt har Anna Odell i sin första långfilm velat syna maktstrukturer och hierarkier. Filmdebuten är med rätta redan hyllad och uppmärksammad, inte minst vid filmfestivalen i Venedig. I det allmänna medvetandet är Odell kanske ändå mest känd som den omsusade konstfackstudenten som i en grynig videoupptagning sågs simulera en psykos på Liljeholmsbron i Stockholm för att bli intagen och sedermera polisanmäld. Medan det verket hade sin utgångspunkt i Odells erfarenhet av vården så tar ”Återträffen” avstamp i hennes skolupplevelser. En utebliven inbjudan till den egna klassens återträff sådde fröet. Hur hade det sett ut om hon hade gått, eller som Anna själv säger i filmen: ”Vad händer när man gör det man annars inte gör?”
nbsp;
Mot den bakgrunden är det extra spännande att ”Återträffen” till en början förefaller uppbyggd som en traditionell spelfilm med ett förhållandevis brett tilltal och god publikpotential. Här finns laddade möten och vässad dramaturgi. Nästan varje scen innehåller knivskarpa iakttagelser om mänskligt beteende, ofta serverade med bitande svart humor. Även filmfotot är stilfullt komponerat med stämningsmättade åkningar i skolkorridorer och vindlande fågelperspektiv. Spelfilmsgreppen är omedelbart indragande, förrädiskt konventionella och en förutsättning för att filmen ska bli så intressant som den är. Spelet mellan olika lager av fiktion får berättelserna att vibrera och säger en hel del om verklighetsuppfattningar och perspektiv.

Att i en sådan regidebut dessutom själv spela huvudrollen och vara med i nära nog varje scen gränsar till det dumdristiga, men konstnärligt blir det lika briljant som självklart. Anna Odells blotta uppenbarelse skaver obekvämt mot återträffens och filmens slipade fernissa. Varje gång hon öppnar munnen skapas en nervös friktion med de fiktioner som andra i filmen vill upprätthålla. I slutändan är det ändå Anna Odells film. Hon har sista ordet och det är hennes sanningar och osanningar som gäller. Det är naturligtvis inte en oproblematisk hållning, i synnerhet i förhållande till filmens faktiska verklighetsbakgrund. ”Återträffen” provocerar och stimulerar till tankar kring uppväxt och utsatthet, den egna och andras. nbsp; Den gör det med beundransvärd lätthet, utan att släta över, och hela tiden intensivt underhållande.