Om bottenlös ensamhet

Närheten mellan vår europeiska konstfilm och de mer vulgära så kallade exploatationgenrerna är större än man skulle kunna tro. Sextiotalets våg av estetiska och tematiska utmaningar ambulerade mellan filmkulturer präglade av radikalitet och upplösta normsystem. Samt av en allt mer utbredd uppfattning att även film kunde vara god kultur. En bakgrund utan vilken dagens kader av upphöjda filmskapare, dit Lars von Trier hör, knappast skulle existera.

Det var också i sextiotalets nya frihet som en undervegetation av lågbudget, skräck, våld och utmanande erotik exploderade. Och exploaterade. Här fanns inga hämningar vad gällde att spela på publikens sensationslystnad. Många såg mest förnedring och övergrepp i slasher, spaghettiwestern och erotika. Andra kunde även där finna gränsöverskridande subversivitet och estetisk nydaning.
Sällan har väl närheten bekräftats tydligare än här i von Triers nya film. Quentin Tarantino inspirerades i sina Kill Bill-filmer av svenska totalförbjudna ”Thriller” med Christina Lindberg i huvudrollen från 1973. Samma år kunde man se en ung Stellan Skarsgård ge privat terapi till samma Lindberg i ”Anita”. nbsp; ”Nymphomaniac” lånar skamlöst från den.

Den här gången heter hon Joe (Charlotte Gainsbourg), kvinnan som får berätta för Skarsgård (som här heter Seligman) om sitt liv som sexmissbrukare. För att göra lånet än tydligare spelas en yngre upplaga av huvudpersonen av en Lindberg-look a like (Stacy Martin) som dessutom får konfronteras med Uma Thurman från ”Kill Bill”. Hon spelar en av alla de kvinnor vars män bedrar dem med Joe. En fyndig homage.
Men ”Nymphomaniac” är mer än en intertextuell lek. Lättpornografin i ”Anita” hade i all sin osmaklighet en uppenbar avsikt att kittla eller skänka njutning. Under de fyra timmar som von Trier låter Joe berätta för Seligman om ett liv underkastat sexuell utlevelse kommuniceras ingen glädje eller lust. Detta är snarare en film om bottenlös ensamhet i vår tid, där de återkommande högst explicita sexscenerna mest präglas av monotoni och leda.

Ännu ett uttryck för von Triers föregivna kvinnohat, frågar någon. Snarare kan man nog säga att ”Nymphomaniac” på ett intrikat sätt både skildrar och utmanar genusordningen. Hade du varit man hade din erotiska biografi inte varit så speciell, låter von Trier Seligman meddela Joe. En arg röst på filmsajten IMDb upprörs intressant nog över skildringen av männen i filmen – ”None of them have anything remotely interesting to say or anything to add to the plot”. De är bara tomma bihang till sina penisar. nbsp;
Vill von Trier rent av provocera genom att vända på ordningen? Invertera de klichéer som det omtalade bechdeltestet mäter? Till en sådan tolkning lånar sig inte riktigt ”Nymphomaniac”. Den ställer mer tidlösa frågor om människa, natur och kultur. Ibland provocerande, ibland lite för pretentiöst, ibland med avväpnande humor.