Ömsint sympati

Dabbawalas kallas de, lunchbärarna som per cykel, tåg och fot kånkar ut hemlagade luncher till tusentals kontorsarbetare i Mumbai. Det är lätt att få för sig att det osannolikt intrikata lunchlådesystemet är en krystad komedikonstruktion. Istället är den väloljade leveransen av nylagade luncher direkt från hemmet till arbetsplatsen ett dokumenterat fenomen som sägs ha lockat forskare från Harvard till närstudier. Enligt uppgift stoltserar lunchutdelarna med en felmarginal på en på miljonen. Det säger sig självt att detta är historien om den miljonte lunchen.

För att få uppmärksamhet från sin man och råda bot på hans frånvarande attityd bestämmer sig hemmafrun Ila för att lägga lite extra krut på hans lunch, allt enligt devisen om den gastronomiska nyckeln till mannens hjärta. Efter att han ändå återvänder efter arbetsdagarnas slut lika disträ som vanligt går det upp för henne att lunchlådorna måste gå till fel adress. Hon börjar lägga små meddelanden i lådan, för att snart få svar från lunchlådans mottagare. De kommer från Saajan, en butter änkling som snart ska gå i tidig pension. Inte mycket får Saajan att höja på ögonbrynet men Ilas kulinariska läckerheter blir snart dagens höjdpunkt för honom och deras brevväxling tar fart.

Storyn snitslar snyggt den romantiska komedins bana utan att halka ned i konventionens dike. Inspelad på Bollywoods bakgårdar är det mer av Mumbais brungråa smuts än sedvanligt färgsprak. Filmindustrins standardingredienser som sång, dans och spektakel lyser med sin frånvaro men ”The Lunchbox” sällar sig inte heller till den sobra indiska konstfilmen. Istället är den sitt eget väsen som parar dessa filmtraditioner med nya delar av västerländska filmberättelser. Den har ett brett tilltal utan att försaka det finstilta. Så har den också den i dessa avseenden majestätiske Irrfan Khan.

Det var Khan som nära nog lyckades sälja in stolligheter som sanningar i rollen som författaren i Ang Lees ”Life of Pi”. I ”Slumdog Millionaire” lyckades hans polischef förankra andra högtflygande tokigheter i trovärdighet. nbsp; Här gör han Saajan med dämpad värdighet. Rollen är inte utan sina typiskheter, men Khan övertygar fullständigt. Trots karaktärens butterhet lyfter han varje scen han är med i och fyller dem med varm mänsklighet. På andra sidan brevväxlingen möter nykomlingen Nimrat Kaur upp med den äran i rollen som den vilsna Ila. Finkänsligt fångar hon Ilas strävan att befria sig från sina känslor av försummelse och ensamhet.

Regissören Ritesh Batra gör här en mogen och lyhörd långfilmsdebut. Nog är det ett smärre under att en så subtil film om hur eländigt ensamma vi kan vara mitt bland folk lyckas vara så omedelbar och alltigenom tilltalande att det går att förväxla den med en romantisk komedi. Visst hjälper bilderna och dofterna från Mumbai till, men mest handlar det ändå om att ”The Lunchbox” skänker sitt vemod sådan värme och fyller sin melankoli med ömsint sympati. Inte att förglömma är dessa undflyende ögonblick där kontaktlösheten för själar i isolation bryts.