I många stycken motbjudande

Tyskland, april 1945. De allierade är på väg att vinna kriget. Motstånd bjuds dock in i det sista av sammanskrapade tyska trupper där även barn och ungdomar ingår. I Fury följer vi hur en amerikansk pansarvagnsbesättning avslutar kriget, efter att ha tidigare ha slagits i Nordafrika, Frankrike och Belgien.
Det är ungefär så långt sakinnehållet i denna historiska krigsfilm sträcker sig. Här finns inga scener med strategiska överläggningar mellan generaler och överstar i bunkrar eller annekterade slott. I denna berättelse har sergeanter den högsta rangen av dem vi får möta. Det här är krig på gräsrotsnivå. Lera, osäkerhet och rädsla. Samt en oförsvarlig dos skott och explosioner.

Det ska sägas direkt. Jag finner Fury vara en i många stycken motbjudande film. Den lever på de mest utnötta klichéer vad gäller heroism och manlighet. Dess argument för våldet använder den banalaste pragmatik. Krig är en smutsig verklighet som intet har med ideal att göra, varken pacifistiska eller nationalistiska. Oavsett om motståndarna bara är barn så är de där för att döda dig. Det enda du kan göra är att döda dem tillbaka.

Ungefär så får en av de två huvudpersonerna, sergeant Don Collier (Brad Pitt), förklara det hela för besättningens nykomling Norman (Logan Lerman). Norman, som är filmens andra huvudperson, är en blyg kille som bara varit inkallad i åtta veckor. Han är ett skrivbiträde som klarar 300 nedslag i minuten på sin skrivmaskin, men han har aldrig hållit i ett eldvapen. Dessutom är han både pacifist och religiös.
Självfallet blir det den sammansvetsade pansarbesättningens mål att göra Norman till man. Collier tar specifikt på sig uppgiften att lära honom döda. Och såsom filmen utvecklas är det uppenbart att det också är regissören och manusförfattaren David Ayers mål att utveckla denna lektion till en pedagogisk heroisk berättelse om manlig gemenskap, och om lyckan av att sluta upp bakom ett gemensamt mål.

Collier lyckas givetvis. Den klassiska krigsfilmsstoryn om den lilla gruppen som gör heroiskt motstånd mot en övermäktig motståndare återupprepas än en gång. Och det är väl knappast någon spoiler om man avslöjar att just den bortkomne Norman bara på ett par dagar kommer att älska att döda tyskar och till slut blir den störste hjälten av dem alla.

Det hjälper inte att den klaustrofobiska skildringen inifrån pansarvagnen är mästerlig. Inte heller att de förvirrade turerna i den tyska leran stundtals visar en krigets förvirring och vanmakt som bringar oväntad autenticitet till den annars så klyschiga storyn. Nej, inte ens att Pitt och Lerman gör så formidabla rollgestaltningar hjälper. Att på ett så här oproblematiserat sätt skildra hur män lär sig njuta av att döda duger inte. Filmisk kvalitet innefattar fler dimensioner än det rena hantverket, det illustreras tydligt av Fury.