Loach’s bästa?

Ken Loachs filmskapande har genom mer än ett halvt sekel fungerat som en den moderna välfärdsstatens skugga. Hans filmer har följt samhällets svängningar och skildrat latinamerikanska flyktingar, byggjobbare utan arbetsrätt, svart arbetsförmedling eller ungdomar på glid. Ibland har de besökt historien och berättat om spanska inbördeskriget eller om irländsk frihetsrörelse, och ibland också rört sig med motiv från den samtida internationell politik. Sammantaget har dock Loach främst varit det samtida Storbritanniens skildrare. nbsp; nbsp;
Filmen om Daniel Blake (Dave Johns) och hans kamp mot sjukförsäkringar och arbetslöshetsunderstöd är därför högst representativ. Den utspelas i Newcastle mot en fond av det gamla koldistriktets välkända armod. Huvudpersonen är en tilltufsad man i övre medelåldern som slåss mot övermakten. Miljöerna är hämtade från de ruffiga kvarter där vi brukar finna Loachs berättelser.

Samtidigt, mitt i allt det typiskt brittiska och loachska finns i Jag, Daniel Blake en allmängiltighet som överträffar det mesta regissören gjort. Förmågan att låta sorg, humor och ilska samverka har visserligen alltid funnits i hans filmer. Liksom det autentiska tilltalet. Det är som om hans kamera ständigt är på vift från någon dokumentär reportagefilm av det radikala sextiotalets snitt; som om den lidelsefritt bara av en slump råkat bevittna hur sådana människor som annars inte fastnar i filmdramturgins nät erfar livsavgörande skeenden. nbsp; nbsp;
I detta fall tycks temat vara maktlöshet gentemot samhällets institutioner. Det är en tematik som är lika gammal som moderniteten, kanske äldre. Den har abstraherats av författare som Kafka, och konkretiserats av ett par generationer grävande journalister. Efter en hjärtinfarkt hamnar huvudperson Daniel i ett limbo mellan olika myndigheters regler. Han möter där unga ensamma mamman Katie (Hayley Squires) och de blir ljuspunkter i varandras tillvaro. Vi följer hans kamp för sjukpenning, och de bisarra kraven för att få arbetslöshetsunderstöd. nbsp;
Daniels och Katies roller är inte bara att vara offer, vi får främst se hur samhörighet och tillit uppstår mellan människor. Därför är detta inte så mycket en film om byråkrati som det är en film om värdighet och ovärdighet. Den värdighet som står att finna i solidariteten mellan de utsatta tycks ouppnåelig för de regelstyrda handläggare och tjänstemän som Daniel konfronteras med. I denna asymmetri ligger den övergripande tragiken berättelsen om Daniel Blake.

Denna tragik skildras i en konstlös stil som skyr traditionell dramaturgi. Som överraskar med humor när vi inte väntar den, och med sorg när vi är ännu mindre beredda. Det har hunnit bli vid pass femtio filmer av åttioårige Loach vid det här laget men frågan är om han någonsin gjort någon bättre än denna.