Äkta om det som inte kan förklaras

Regissör Lisa Langseth och Alicia Vikander har visat sig vara en kombination som är svår att motstå. Tidigare samarbeten så som ’’Hotell’’ och ’’Till det som är vackert’’ är att rekommendera, men nu ska det handla om Euphoria. Lisa Langseths internationella debut om syskonrelationer och betydelsen av att ta egna beslut, som utöver vårt svenska stjärnskott, innehåller framstående rolltagare som Eva Green, Charlotte Rampling och Charles Dance.

Emilie, spelad av Eva Green, har länge försökt få kontakt med sin mycket upptagna syster Ines, spelad av Alicia Vikander, men har inte lyckats förrän nu. Radiotystnaden från Ines håll kombinerad med en jobbig uppväxt, har präglat deras komplicerade relation. Men nu ska systrarna återförenas för att försonas under vad som till en början verkar vara en semester på hemlig ort. Ines och resten av biosalongen är ovetande om vart vi är på väg. Istället får vi en tvetydig ledtråd i klass med de i ’’På spåret’’ när det är dags för en ny resa: ’’We’re going to the most beautiful place in the world. It’s really something special’’. Det visar sig att det stämmer, för på en plats som man bara kan nå till fots eller med helikopter ligger ett gräddvitt slott och väntar på dem bland näckrosor, mjukt solljus, fågelkvitter och frasiga eklöv. För en stund glömmer jag att det är ett stelfruset Uppsala som väntar utanför Fyrisbiografen och sugs istället in i den Narnia-liknande miljön på bioduken. nbsp; nbsp;

Semestern visar sig vara ett sista avsked när Emilie avslöjar för Ines att hon är allvarligt sjuk och att det inte finns något hopp om att överleva. Slottet förlorar sin idyllkänsla när det går upp för Ines att det i själva verket är en klinik för dödshjälp och snart inser hon att det finns en risk att hon måste åka därifrån ensam, utan sin syster.

Euphoria tar upp svåra ämnen, dödshjälp, lidande, värdet av livet, betydelsen av att ta egna beslut, men kanske mest påtagligt är den syskonrelation med ett flertal komplicerade dimensioner. Det är skickligt och känns trovärdigt. Jag kan inte ens förställa mig hur det skulle kännas att vara i den situationen. Euphoria gestaltar något äkta och extremt rörande som kryper under skinnet. nbsp; nbsp;

Något som saknas är fokus på de andra karaktärerna som befinner sig på slottet i väntan på dödshjälp. Charles Dance, känd ifrån bland annat Game of Thrones, gör en mycket fin insats som en av de som bestämt sig att för att tillbringa sin sista tid på slottet för att få dödshjälp. Men de andra patienterna känns något anonyma vilket är lite synd, för det är intressanta karaktärer och jag saknar deras historier.

Men det kan också tänkas vara lite av filmens signum, att inte berätta hela historien. Manuset, även det signerat Langseth, är likaså mycket genomtänkt, man får inte alla detaljer, men tillräckligt med fragment för att kunna spinna vidare, fundera och föreställa sig – vad är det egentligen som hänt? Efter filmen vill jag prata, diskutera, vända och vrida. Den ställer många frågor, men ger inte lika många svar. Det kan vara lite frustrerande, men vi behöver kanske inte alltid få facit i hand.