Gripande om gatulivets kaos och misär

En gång kallades Beirut Medelhavets pärla. Kanske finns där delar som motsvarar epitetets glans, men i Nadine Labakis film Kapernaum dominerar kaos och misär. I filmens inledning möter vi Zain (Zain al Reefea) i en rättssal. Kanske är han tolv år, han vet inte riktigt. I den del av Beirut där han växt upp är identitetspapper en lyxvara. Zain sitter redan i fängelse för ett grovt våldsbrott, han har knivhuggit en man. Nu är han dock i rätten för ett annat fall, han har stämt sina föräldrar för att ha satt honom till världen.

Zain är inte enda barnet, han har flera yngre syskon. I återblickar från rättegången ser vi hur han och syskonskaran bidrar till familjens försörjning genom att hämta ut tramadol till mammans onda rygg på apotek för att sedan sälja det vidare på olika fantasifulla sätt. Han arbetar också hos en lokal specerihandlare med springjobb, mot att den stora familjen får bo hyresfritt i sitt enkla kyffe. Familjens stora kapital är den lite yngre systern Sahar (Haita Izzam), som specerihandlaren överöser med presenter. Zain inser vilka planer hans arbetsgivare har för systern, och för att rädda henne från tvångsäktenskap planerar han att de ska rymma. De hinner inte i tid och Sahar blir bortgift. Zain ger sig av på egen hand. Egentligen är han kanske på väg till sin mormor när han sätter sig på bussen, men en medpassagerare i märklig trikådräkt väcker hans nyfikenhet. Det är Kackerlacksmannen, en äldre man som arbetar som inkastare på ett bedagat nöjesfält vid Medelhavets strand. Zain följer efter honom och möter där städerskan Rahil (Yordanos Shiferaw). Hon kommer från Etiopien och är ensamstående med lilla sonen Yonas, som hon tvingas gömma under arbetspassen. Hon lever som papperslös i en kåkstad dit hon tar Zain, som nu blir Yonas barnvakt. De materiella förhållandena är knappast bättre än under hans uppväxt, men för första gången lever han något som liknar familjeliv. Tillvaron är dock osäker och plötsligt försvinner Rahil.

Begreppet ”kapernaum” har i svenskan positiva associationer. Det används i samband med fest och överflöd. I Bibeln var Kapernaum staden där Jesus utförde en rad av sina underverk. På arabiska betyder ”capernaum” kaos. Nadine Labakis film har tematisk koppling till alla tre betydelserna. I Beirut finns uppenbarligen också rika människor, men Zain lever i skuggan av detta överflöd. När han ska underhålla den gråtande Yonas riggar han upp en spegel som återger bilden från grannskjulets TV-apparat, ljudspåret till den tecknade filmen får han uppfinna själv. Från de animerade gestalternas munnar kommer därför dialogen från det gatuliv han växt upp i. De svär, hotar varandra och pratar om knark och våld.

Zains föreställning om överflöd placeras främst på andra sidan om det stora hav som syns från nöjesfältets stora pariserhjul. Kanske är Turkiet paradiset, eller Sverige. Han får höra talas om Sverige av andra som lever i det stora utanförskap som är papperslöshetens, exilens och svartjobbens. Det framstår som en väg ut ur det kaos och den vanmakt han befinner sig i. Samtidigt är Kapernaum också en film om ansvar, och om den kärlek som växer fram mellan Zain och Yonas. Det är en film som ständigt överraskar när den i lika smärtsamma som spänstiga bilder återberättar alla de händelser som fört Zain till den rättssal som är utgångspunkten. Den hoppfullhet som trots all misär slutligen får rymmas i berättelsen om Zain, Yonas och Rahil utgör den mirakulösa sidan av Kapernaum. nbsp;