Utsökt foto i hoppfull tragedi
Regi: Jan Komasa
Fyrisbiografen
Det är ett beprövat koncept i komedin. Berättelser om personer som ger sig ut för att vara någon annan har under decennier, för att inte säga århundraden, roat i rörlig bild och på scen. Det är en dramatisk struktur som har det oundvikliga avslöjandet som spänningsdrivande motor. På vägen till det finns all möjlighet till situationskomik och rollspel, med tittarens kunskap och alla de lurade karaktärernas okunskap som kittlande förutsättning. Ofta är berättelserna professionsrelaterade, eller kopplade till materiella tillgångar. Den o(ut)bildade hamnar i rollen som (säg) läkare eller lärare, den rike spelar fattig (inte sällan tjänare eller piga), medan den fattige misstas för rik.
I Jan Komasas Oscarsnominerade Corpus Christi används konceptet i en berättelse som i sin botten är allt annat än komisk eller feel-good. Det är en professionsberättelse men också en berättelse om tillgångar, om än inte materiella. För huvudpersonen Daniel (Bartosz Bielenia), som lyckas dupera en hel by på polska landsbygden att han är präst, tror verkligen. Kanske är hans immateriella tillgångar i form av djup gudstro till och med större än den företrädares som han tillfälligt blir uppmanad att ersätta.
Daniel har ett mörkt förflutet. Han är just villkorligt fri från ett kargt och hårt ungdomsfängelse där våldet regerat. Repressalier, slagsmål och tortyr har varit en given del av hans vardag. Samtidigt har fängelseprästens mässor varit en lika viktig del. Det är Daniel som biträder vid gudstjänsterna och som leder sången. Innan han lämnar anstalten rådgör han med prästen om vad som skulle krävas av honom för att komma in på det teologiska seminariet. Svaret blir nedslående – som före detta fånge är det uteslutet att han någonsin skulle kunna läsa till präst. Hans plats i samhället är en annan. Så snart som möjligt ska han infinna sig på ett snickeri i avlägsen landsända där unga män med problem får chansen att arbeta. Och utnyttjas. Väl på plats tycks han inse att skillnaden mellan snickeriet och fängelset är marginell. Han ger sig inte till känna utan tar sig till den lilla närbelägna stad där han genom slumpens lek snart ska komma att tjänstgöra som präst. Naturligtvis följer berättelsen nu sin formel. Daniel – eller fader Tomasz som han nu kallar sig – blir snabbt populär i församlingen. Han engagerar sig också djupt i en bilolycka där sex av stadens unga nyligen dött, och drar sig inte för att bli obekväm och gräva i skuldfrågan.
Av den skrupelfrie ungdomsbrottslingen blir en rättfärdig sanningssökare? Eller sätter Daniel sina erfarenheter på gatan i spel för att etablera sig som demagog i en sluten miljö? Är han en frälsare eller en simpel bondfångare? Daniel heroiseras definitivt inte av Jan Komasas, men han får ändå förkroppsliga både frälsning och strävan efter det goda, med alla de fel och brister han har. Corpus Christi är en samtidigt beckmörk och hoppfull tragedi från ett samtida Polen som – trots det utsökta fotot – skildras i ett närmast oförsonligt ljus.
