Utsökt återhållsam, men saknar dramaturgisk nerv
Regi: Harry Macqueen
Filmstaden/Fyrisbiografen
Det är sensommar, eller kanske tidig höst. Två män färdas i en husbil genom ett engelskt landskap. Vi har förstått att de är ett par, men annars vet vi inte mycket om dem. Successivt ger regissören och manusförfattaren Harry Macqueen oss små subtila ledtrådar som tar oss in i berättelsen. Vi förstår att Sam (Colin Firth) är musiker och att hans partner Tusker (Stanley Tucci) är författare. Tusker är sjuk. Det framkommer snart att hans kognitiva förmåga är påverkad och att han egentligen borde medicinera, men att han motsätter sig att bli ett med sitt ofrånkomliga sjukdomstillstånd.
Supernova är tillsammans med The Father en av denna tidiga biohösts två filmer om hur demenssjukdom drabbar. I båda fallen finns ett markant skådespelarfokus. Om Anthony Hopkins i den andra filmen har det bärande uppdraget att utföra en sådan klassisk aktörsprestation som brukar ge oscarsstatyetter är Supernova snarare en ensemblefilm. Det är samspelet mellan Firth och Tucci som bär filmen, inte en frisk skådespelares imponerande förmåga att gestalta svår sjukdom.
"Supernova är en sorgsen roadmovie som med mycket små medel paradoxalt nog stilmässigt ibland rör sig i feel good-filmens eller den romantiska komedins domäner."
Såtillvida kan detta tyckas som en väldigt sympatisk film. Implicit formulerar den svåra frågor. Vad gör vetskapen om en annalkande svår och utplånande sjukdom med en relation? Hur hanterar ett jämspelt kreativt par det plötsliga ofrånkomliga ödet att delas upp i den som vårdas och den som vårdar? Sam och Tusker talar inledningsvis inte så mycket om denna sin situation. Hellre talar de om gemensamma minnen och om vardagligheter som rör deras pågående resa.
De besöker pittoreska byar och anslående naturområden, men färdas också ibland på motorvägar eller genom sjaviga bostadsområden. Ett par dagars besök hos Sams syster med familj vidgar för en stund persongalleriet och höjer stämningen betydligt, men snart fortsätter den vemodiga färden mot slutmålet. Supernova är en sorgsen roadmovie som med mycket små medel paradoxalt nog stilmässigt ibland rör sig i feel good-filmens eller den romantiska komedins domäner. Där dessa mer lättsamma genrer arbetar med uppdraget att förena människor, är det dock här snarare frågan om att skildra en situation där den muntra konversation som skapar och upprätthåller romantisk gemenskap i stället är dömd att för evigt tystna.
"Tyvärr utgör dock Macqueens berättarmässiga och estetiska dygder också filmens svagheter."
Dialogen är filmens motor. Samtalen är inte alltid lättflytande. Kommunikationen tycks präglad av att den snart ska upphöra. Där finns som i alla goda konversationer ett flöde av humor, gnabb, sorg och allvar, men här hindras det ständigt av pauser och missförstånd. Harry Macqueens anspråk att skildra hur en god konversation dör är ett vågat tilltag. En bra skildring av dåliga samtal kan förvisso vara en estetisk triumf, men det finns också en risk att samtalens brister ibland stannar i ren trivialitet.
Det kan tyckas förmätet att beklaga att en film som på ett så utsökt sätt excellerar i återhållsamhet och stillsamma stämningar samtidigt saknar temperament. Tyvärr utgör dock Macqueens berättarmässiga och estetiska dygder också filmens svagheter. I all melankoli och sorgsenhet är Supernova visserligen både vacker och trivsam, men samtidigt gör dess brist på dramaturgisk nerv att den kan uppfattas som lite slätstruken.
