"Pleasure" ingen entydig offerskildring
Regi: Ninja Thyberg
Fyrisbiografen
Det är upplagt för indignation. En grundlig skildring av den amerikanska porrfilmsbranschen genom berättelsen om hur 19-åriga Linnea (Sofia Kappel) från Sverige söker sig en karriär i en hård värld inger förväntningar. Men ett kritiskt perspektiv behöver inte alltid presenteras med stöd i indignationens retorik. Därom vittnar Ninja Thybergs långfilmsdebut Pleasure.
Det engelska ordet ”pleasure” kan i svensk översättning betyda såväl nöje som lust och njutning. Redan när Linnea i filmens inledningsscen förklarar för passkontrollanten att hennes USA-resa inte syftar till arbete eller affärer (”business”), utan till ”pleasure”, understryks denna dubbeltydighet. Den är viktig för filmen.
"Pleasures huvudperson sätter upp karriärmål och tillåts driva med de föreställningar som porrbranschen omfattas av."
Linnea siktar på att göra karriär i en underhållningsbransch där njutning och lust är varan. Hennes svar i tullen kan således trots allt tyckas adekvat. Samtidigt är det lögnaktigt. Att porren inte bara är en affärsverksamhet utan också organiserad som ett arbete blir vi snart varse. Inför sin första insats framför kameran får Linnea en arbetsplatsintroduktion, hon får fylla i en blankett med personuppgifter och underteckna juridiska dokument angående samtycke.
Dessutom visas porren initialt upp som ett glädjelöst och lustlöst rutingöra. Stilmässigt är Pleasure uppbyggd som en nedtonad och ibland nästan lättsam professionsskildring. Med en dramaturgi och ett tilltal som är som hämtat från reality-TV följer vi Bella Cherry, som är det alter ego och artistnamn Linnea ger sig själv. Hon introducerar sig för producenter, får ett nätverk av kolleger och utför sitt nya yrke.
Linnea har ambitioner. Snart identifierar hon den status agenten och producenten Mark Spiegler (som för att understryka det autentiska spelas av Spiegler själv) har, och siktar på att själv bli en ”Spiegler girl”. Det är ingen entydig offerskildring Ninja Thyberg gjort. Pleasures huvudperson sätter upp karriärmål och tillåts driva med de föreställningar som porrbranschen omfattas av. På frågan från en agent om vad som drivit henne till att välja denna bana säger sig Linnea först ha en bakgrund av övergrepp, för att sedan själva skratta bort denna kanske förväntade psykologiska förklaring för att mer lättsamt kontra med att hon helt enkelt gillar sex.
Linnea är alltså konstruerad som en komplex rollfigur. Hon är å ena sidan kallhamrad och framgångsorienterad, å andra sidan sårbar. Det tillbakalutade arbetsplatsreportaget ger successivt mer rum för det mörka. Porrens lustlösa rutingöra visar sig oftast bestå i exceptionell förnedring och våld. Särskilt för den som vill bli en ”Spiegler girl”. Dessutom utmanar Linneas ambitioner den lojalitet och vänskap hon funnit bland sina kolleger. Och i förhållande till branschens agenter är lojaliteten enkelriktad – det är Linnea som ska göra precis allt det de kräver. Den motsatta relationen existerar inte.
"Det är alltid lätt att blanda samman de intryck som en film ger med de intryck som en åskådare tycker att den borde ge."
Pleasure är inte någon njutbar film. Men den är heller inte – sitt ämne till trots – någon omedelbart upprörande film. Det är alltid lätt att blanda samman de intryck som en film ger med de intryck som en åskådare tycker att den borde ge. Thybergs tycks med sitt nedtonade tilltal ha haft just denna motsättning i åtanke. Det är som att filmens sakliga berättande är lika avsett att provocera som dess innehåll skulle kunna ägnats enbart till att väcka avsky.
På några ställen öppnas en reva till en värld utanför den slutna och kalla porrindustrin upp. När Linnea under en sen festkväll med kamraterna får skrålsjunga ett par verser ur Håkan Hellströms "En midsommarnatts dröm" skriver Thyberg in en biografisk dimension som också rymmer en bakgrund av svenskt vardagsliv i 2000-talet som många kan dela. Ett desperat telefonsamtal med mamman hemma i Sverige – vilken inte alls tycker att Linnea ska avbryta sin praktik och resa hem – fördjupar inte bara den dimensionen, det har också en än mer allmängiltig funktion. Kom ihåg att du är stark, säger mamman till den gråtande Linnea, och har naturligtvis ingen aning om vilka sysslor ”praktiken” egentligen innefattar.
Genom Ninja Thybergs sätt att berätta skulle denna film – om vi bortser från de många explicita porrscenerna – kanske kunnat handla om villkoren för unga fotbollsspelare och fotomodeller, eller för gigekonomins mer osynliga prekariat. Samma pseudobyråkratiska sken av rättslig överbyggnad, samma omänskliga krav på lojalitet och styrka. Thybergs film antar på så vis formen av en systemkritik som inte bara blottlägger mäns makt och våld i en extrem bransch, utan som också till slut blir en drabbande kommentar om det samtida globala arbetslivets villkor i mer allmän bemärkelse.
