Filmrecension: Tatami

Det börjar med en utblick från en fönsterruta. Bussresans fart sätter vyn i fladdrande rörelse, fotot är vackert och filmen i svartvitt. Därefter får vi se vilka som sitter inuti bussen: det iranska judo-landslaget. Ensam och utbredd över bussens baksäte tronar Leila (Arienne Mandi) med musik i öronen. Från henne strålar både mästarens fulla självförtroende och baksätesåkarens auktoritetsförakt. Resan tar oss till Tbilisi, Georgien, där VM ska hållas. Resten av filmen kretsar (vilket filmtiteln avslöjar) runt tatamimattan, där matcherna hålls, samt korridorerna och rummen i anslutning till denna. Leilas mål är vinsten, men mellan den och henne finns den svåraste motståndaren av alla – den hårdföra iranska regimen. 

Detta är alltså ingen klassisk “sportfilm”, där nerven kommer av matcherna. Även om matcherna för all del är bra koreograferade. De är intensiva, utan att för den delen förlora ansiktsuttrycken och smärtan i själva kraften. Nerven här kommer istället ur situationen, förtrycket som den iranska diktaturen utsätter landets folk för, eller snarare, nerven kommer av att Leila inte tänker böja för direktiven utifrån. Då det verkar som att hon kommer att ställas mot en israelisk motståndare blir hon beordrad att fejka en skada och lämna turneringen – vilket Leila vägrar. Insatserna blir mycket större av att vänner, familj, barn – alla är kvar, liksom intecknade, i hemlandet. Där diktaturen kan betrakta dem som en vara att hota och förhandla med. 

Som thriller betraktad lyckas dock inte “Tatami” med att bli sådär nagelbitande rafflande som man kunde önska. En bidragande orsak till detta är att höjdarna inom det internationella judoförbundet (som kommer till Leilas undsättning) förblir sådär amerikanskt höstlövstunna, vilket innebär att de inte klarar av att ladda sina scener med stundens allvar. Till skillnad från scenerna med tränaren Maryam (Zar Amir Ebrahimi, även regissör) som är mycket övertygande. Filmen är starkare som illustration av vikten av motstånd, om de enorma risker som enskilda människor måste ta om de trotsar en auktoritär stat, men att det inte heller finns en framtid i undfallenhet. Att iranska filmskapare i exil ofta återkommer till detta, samt vikten av att inte reducera ett folk till dess stat, vittnar om vilken roll kulturen kan ha när den används rätt. Som Nahid Persson Sarvestanis dokumentär “Son of the mullah” från förra året, som lyckades med att förmedla samma bud som “Tatami” men med större nerv och känslokast.

När eftertexterna nästan har rullat klart, vänder en kvinna som tidigare talat farsi med sin familj, mot en annan bänkgranne, liksom blickar trött mot bioduken och utbrister:

“Det är sant. Det är otroligt hårt faktiskt.”

Jag tycker att dessa ord borde få fler att lämna korridorsrummen och uppsöka närmaste biograf. Det finns berättelser där ute. Ta tillfället att se dem. “Tatami” är en stark trea som thriller, men innehållet och dess betydelse är mycket starkare än så.