Tsunamins spår syns än
Vid tsunamikatastrofen 2004 arbetade Kerstin Bergh Johannesson vid det nationella kunskapscentret för katastrofpsykologi. Flera års klinisk och forskningsmässig erfarenhet av människor utsatta för trauma ledde via katastrofen till en avhandling vid Uppsala universitet. Uppföljningen av överlevande efter tsunamin utgör huvuddelen, och bygger på ett frågeformulär som besvarades av 5 000 personer över 16 år (knappt 50 procent av de tillfrågade) 14 månader efter katastrofen.
– Det unika med studien är att den omfattar så många människor som utsatts för samma händelse, och att vi haft möjlighet att göra flera uppföljningar.
Man har skiljt på de personer som förlorat en vän eller kollega, de som förlorat en släkting, de som svävat i livsfara och de som både svävat i livsfara samt förlorat någon. I den mest utsatta gruppen hade 4 av 10 allvarliga posttraumatiska stressreaktioner (ptsd) och 6 av 10 en kraftigt nedsatt psykisk hälsa 14 månader efter katastrofen.
– Det är graden av exponering som påverkar – de mest utsatta har de svåraste stressreaktionerna och de mår generellt sämre.
De som förlorat en släkting mådde sämre än de som förlorat en vän eller kollega. Jämfört med de som endast varit i fara själva var det dubbelt så många av de som förlorat en vän, och mer än tre gånger så många av de som förlorat en släkting, som visade tecken på posttraumatisk stress 14 månader efter tsunamin. Betydligt fler hade nedsatt psykisk hälsa.
– Jag är inte förvånad över skillnaderna, att plötsligt förlora någon som betytt mycket i ens liv är alltid svårt, och banden till anhöriga är många gånger starkare.
Resultaten visar också att kvinnorna i regel mådde sämre, och att det inte spelade någon roll vilken nära anhörig de förlorat. Bland männen såg det annorlunda ut. De män som förlorat ett barn mådde sämre än de som förlorat en partner, en förälder eller ett syskon.
Tre år efter katastrofen gjordes en uppföljning som visade att många av svenskarna som återvänt hade klarat sig bra.
– Psyket har en bearbetningsförmåga även i tuffa lägen – vi är byggda för att klara av strapatser, annars skulle vi inte vara där vi är idag. Många människor har en väldig robusthet i sitt psyke.
Fortfarande fanns dock skillnader mellan de som varit mest utsatta och de som inte exponerats lika mycket.
– Bland de mest utsatta hade 1 av 10 fortfarande tecken på posttraumatisk stress med flashbacks och mardrömmar, fobier, svårt att hålla tankarna ifrån sig och en hög spänningsnivå med sömnsvårigheter. Även om symptomen på ptsd minskar med tiden är det inte alls samma sak med den allmänna psykiska hälsan. Det är mentalt väldigt ansträngande att bearbeta sådana här händelser och det sätter djupa avtryck i psyket.
Kerstin Bergh Johannesson förklarar att en katastrof som den i Sydostasien förändrar livet för många, i synnerhet de som svävat i livsfara eller förlorat någon anhörig.
– Våra utlandssvenskar kom hem till ett intakt samhälle, men det fanns ingen mental beredskap för en tsunami, vilket kanske hade underlättat – ytterst få svenska turister visste vad en tsunami var eller vilka effekterna skulle bli. Det är inte bara händelsen i sig, utan även hur man tolkar det man har varit med om som avgör hur väl man hanterar en traumatisk upplevelse. Det räcker inte med att ha beredskap för krisstöd den första tiden. Reaktionerna kan komma senare. Tillgången till traumafokuserad terapi är inte tillräckligt utbyggd idag.
När en traumatisk händelse inte bearbetats kan man drabbas av overklighetskänslor, ett av flera symptom på ptsd.
– I stunden kan overklighetskänslorna fungera som ett skydd – men psyket fungerar på många nivåer. På ett mer underliggande plan har upplevelserna ändå gjort avtryck och lagrats i medvetandet och kan på så sätt poppa upp när man minst förväntar det. Om obearbetat, lever traumat kvar som ett ständigt nu – i någon mening har man kvar en fot i 26 december 2004. Många drabbade återhämtar sig över tid, men livshot och förlust försvårar återhämtningen. Vi inom hälso- och sjukvården måste vara uppmärksamma på den dubbla bördan av att ha varit både exponerad och att ha förlorat någon.
Kerstin Bergh Johannesson försvarade sin avhandling ”Traumatic Exposure, Bereavement and Recovery among Survivors and Close Relatives after Disasters” den 23 april.
