Han var en av tio – sju gånger
– Nu tillhör jag själv den utvalda kretsen som jag brukar prata om för mina studenter, det känns lite konstigt men jag börjar accepterar det, säger Ei-Ishi Negishi och ler.
Hans glädje och stolthet strålar igenom kylan vid det dragiga fönstret på slottet. Vi pratar en stund om nobelprisets betydelse för vetenskapen, hur nobelkommitén har lyckats att utse några få vetenskapsmän och kvinnor som har lagt grunden till den forskningen som bedrivs idag. Han berättar att han brukar prata mycket om detta när han undervisar för att förhoppningsvis kunna inspirera studenterna att bedriva vetenskap trots att chansen att få ett nobelpris är mycket liten.
– Jag har räknat ut att det är en av tio miljoner som vinner priset, säger han och förklarar sin logik bakom uträkningen för mig – ifall jag tvivlade på att jag pratar med en vetenskapsman bevisar han senast nu motsatsen.
– Men det är inget lotteri. Jag ser det så här: en av tio miljoner, det är samma sak som att vara den bäste av tio sju gånger. När jag ser tillbaka på mitt liv kan jag nog säga att det var så det var för mig själv. I skolan var jag själv definitivt en av tio och gick vidare till universitet. Där var jag också en av tio, på så vis fortsatte det, säger han och menar att alla steg i karriären – som att avancera till forskarassistent, professor samt att vinna vetenskapliga priser – är ytterligare steg på vägen att bli en av tio miljoner.
– Nu är jag där jag är idag. Mitt budskap till unga människor är att det är möjligt att komma hit och att det inte alls har några likheter med en lotterivinst.
Intresset för naturvetenskap, i synnerhet kemi, dalar världen över. Eftersom han själv undervisar ber jag honom om råd till kemilärare, särskild sådana för yngre elever och studenter, för att främja ett naturvetenskapligt intresse.
– Jag tror att det är dags att återskapa en hälsosam vetenskaplig konkurrens. Just nu liknar situationen ett hundrameterslopp där de tävlande hela tiden kollar hur snabbt alla andra springer och anpassar tempot därefter. Alla går i mål samtidigt – ingen förlorar men det finns inte heller någon vinnare, säger han.
Ei-Ishi Negeshi anser inte att det är något fel med tuffare krav och till och med intagningsprov innan studenterna påbörjar sina studier vid college eller universitetet så länge det administreras rätt.
– Det är mycket viktigt att man gillar det man gör. Men man måste också göra det väl, det är då man blir framgångsrik. Det är som två hjul på en cykel som behövs för att komma framåt.
Även en viss utslagning av forskare är bra enligt Ei-Ishi Negishi. Tidigare riskerade till exempel hälften av forskarassistenterna i USA att inte avancera vidare.
– Det var egentligen ganska hälsosamt. De som inte kunde komma vidare inom akademin var välkomna inom industrin, säger han.
Han menar att konkurrensen har blivit mindre även på den akademiska nivån och att detta inte är bra för att uppnå excellens.
Upptäckterna som ligger till grund för årets nobelpris i kemi gjordes redan på 70-talet. I princip förstod han redan då innebörden av sina resultat. Men han betonar också att ingenting kommer från ingenting – i det här fallet var det beskrivning av kopper och nickel som katalysatorer för organisk syntes som var grunden till hans egna idéer.
– Jag förstod att detta var viktiga upptäckter och började experimentera med olika ämnen i det periodiska systemet. Jag var den första som kunde visa att palladium fungerade bättre än nickel som katalysator och i slutet på 80-talet var jag ganska övertygad om att vår upptäckt skulle bli ett fundament för organisk syntes. Jag visste inte om det skulle bli ett nobelpris eller inte men jag har alltid varit mycket stolt över vårt arbete.
Efter det att hans attaché åter påpekar att det är dags att gå vidare packar vi ihop våra saker och fortsätter prata om nobelpriset i fysik.
– Det är mycket spännande och lovande forskning, det är ju kemi de håller på med, utbrister Ei-Ishi Negishi.
nbsp;
