Kärlekens vetenskap

Hjärtat dunkar när vi ser våran crush, vi känner oss varma i hjärtat när vi blir ihop och vi känner hjärtesorg när kärleken är obesvarad. Hjärtat som symbol för kärleken sträcker sig långt tillbaka i historien. Vi föreställer oss att det är hjärtat vi tänker och känner med när vi fattar tycke för någon eller väljer livspartner.
– Men det är ju egentligen helt fel, kärleken sitter ju i hjärnan. Hjärtat slår bara på kommando av hjärnan, säger Åke Pålshammar, som är neuropsykolog och senioruniversitetslektor vid Uppsala universitet. 

Redan på de gamla grekernas tid ansåg stora tänkare som Aristoteles att hjärtat var centrum för tankar och känslor. När man började få verktyg att göra mer sofistikerade mätningar var det främst hjärtfrekvens, puls och blodtryck man tittade på. 
– Man kan ju själv känna på sin egen puls och hjärta och märka att det händer ju någonting här när vi är riktigt kära. Så var det ju ganska naturligt att man trodde att det var framför allt hjärtat som var det viktiga, säger Åke Pålshammar. 

Idag vet man att det är i hjärnan det händer, men vad händer då?
– Lite förenklat så handlar den här rusningen som man får som nyförälskad till största del om att vi får en rush av dopamin. Så småningom, när det har gått en tid och den här kraftiga förälskelsen planar av mot en mer mogen kärlek så att säga, så är det till större del oxytocin det handlar om, även om dopaminet också finns kvar tillsammans med en mängd andra kärlekshormon, säger Åke Pålshammar.

Både dopamin och oxytocin påverkar välbefinnande och får oss att må bra. Oxytocin är det så kallade “myshormonet” som vi får vid beröring som kramar, vid ögonkontakt och som även utsöndras i stor mängd vid amning och orgasm. 

Dopamin är ett av hjärnans signalämnen som är kopplat till hjärnans belöningssystem och ger oss känslor som lust, njutning och eufori. Dopamin frisläpps när vi gör sånt vi tycker om, till exempel äter god mat, lyssnar på musik eller när vi tänker på den vi är kär i. Dopaminet ger oss även motivation och drivkraft att fortsätta sådana beteenden som exempelvis leder till att du får till det med din crush. 

Förenklat sett har dopaminet ett större finger med i spelet när det kommer till den där engångsgrejen tillsammans med snyggingen du träffade på en fest, medan mer dopamin och oxytocin kanske ser till att ni ses igen, och att ni efter några dejter inleder en långvarig relation. 

Människan har en stark drivkraft att upprepa sådana beteenden som ger belöningskänslor och en dopaminkick. Frontalloben är den delen i hjärnan som styr planering och impulskontroll. När man är påverkad av en förälskelse och dopaminet flödar genom hjärnan så kan frontalloben bli överröstad. När det rör sig om kärlek så fyller detta en funktion evolutionärt i att utfallet ofta blir samlag, vilket är avgörande för artens överlevnad.

– Dopaminkicken vid förälskelse kan ju göra att man blir lite knäpp. Man sover inte, äter inte och gör en massa tokiga saker. Man fattar ju att man inte ska göra det, men ändå så gör man det för att den här drivkraften är så stark. Å andra sidan, skulle det vara ett generellt mönster att begränsas av tankar på konsekvenser eller långtidsplanering så skulle vår art dö ut blixtsnabbt, säger Åke Pålshammar.

Så man kan bli lite knäpp av att vara förälskad, men kan man bli beroende av kärlek?
Åke Pålshammar har flera gånger liknat kärlek, alltså den starka dopamindrivna förälskelsen, vid missbruk eller spelberoende. De vanliga symptomen på ett beroende är bland annat att det upptar hela ens tankar och uppmärksamhet, att man känner ett starkt begär, att man utvecklar en tolerans och behöver öka dosen för att få samma “rus”, samt att man får någon typ av abstinensbesvär vid uteblivelse. 

– Det intressanta är att man kan ersätta spel här med kärlek eller den person man är kär i, säger Åke Pålshammar.

I forskning på gnagare har man kunnat mäta nivåerna av bland annat dopamin och oxytocin och på så vis förstå deras beteende. Åke Pålshammar berättar att de flesta sorters gnagare är så kallade promiskuösa, de byter partner, medan präriesorkar är en art av endast 3-5 procent av däggdjur som är monogama och väljer en partner som de håller ihop med hela livet. I forskningen kunde man se att nivån av dopamin sköt i höjden när sorkarna gosade med varandra, men även när de försökte ta sig fram till varandra jämfört med när de fick se en slumpmässig annan sork. 

– Där fanns alltså fler receptorer för dopamin vilket gör att det blir mer av en dopaminkick när de är tillsammans. Upplevelsen blir kraftfullare och de känner att den här partnern vill jag vara med, och den är ju så stark då så det finns ingen anledning i världen att söka någon annan, säger han. 

Vad kan detta säga om oss människor? Är vi mer som präriesorkar?
– Ja, det här ser ju väldigt olika ut. Rent genetiskt så finns en viss skillnad mellan olika personer. Det finns ju de som blir förtjust i någon väldigt ung och så håller man ihop i hela livet. Vi kan anta att det här med kemin stämmer ganska bra med hur vi människor fungerar och samtidigt är det mycket mer komplicerat än så. Det finns många andra faktorer, såsom kulturella. Det finns också de som är rädda för att vara ensamma eller bli övergivna och då kanske det inte är kärlek i första hand som driver den här relationen, utan det är att trygga sig hos en partner, säger Åke Pålshammar.