Myten om Stockholm
Runt förra sekelskiftet genomgick Stockholm sin kanske största arkitektoniska och sociala omvandling någonsin. De medeltida gränderna ersattes av ett rutnät av breda gator och stadens befolkning fördubblades på ett par decennier, från cirka 170 000 på 1880-talet till 300 000 år 1897. Nymodigheter som telefonen och automobilen gjorde sitt intåg. De snabba förändringarna satte sina spår i litteraturen, berättar Alexandra Borg.
– Författarna försökte skriva fram en storstadsidentitet. Bland många av dem märks ett hävdelsebehov. Man påpekade ständigt hur stort Stockholm hade blivit och hur moderna och världsvana dess invånare var. I en av de romaner hon har undersökt finns en scen där en av gestalterna åker upp för Katarinahissen och ser människorna nere vid kajen som små flugor.
– Egentligen är inte avståndet så stort. Men scenen säger något om att det är ett modernt urbant rum författaren vill skriva fram. Men det fanns också författare som skrev om storstadens baksidor.
– Vid sidan av den fashionabla innerstaden växte även slumområden fram som en följd av urbaniseringen.
Tidigare forskning om Stockholmslitteraturen har mest uppehållit sig vid hur staden upplevdes av manliga borgerliga betraktare. Alexandra Borg vidgar perspektivet och lyfter fram författare med annan bakgrund, som har hamnat i skuggan av Strindberg och Söderberg. En av dem som får ett eget kapitel i avhandlingen är Maria Sandel.
– Hennes romaner handlar till stor del om livet som arbetarkvinna i en storstad, men tidigare har man inte sett att hon skildrar en urban erfarenhet. Gemensamt för de sinsemellan mycket olika författarna i avhandlingen är att de använde tekniker för att beskriva sina intryck av stadens förändring som förebådade modernismen. Ett exempel är det urbana montaget, som beskriver en plats under en begränsad tidsperiod, exempelvis en gata under 24 timmar. En annan teknik är att beskriva simultana skeenden i ett enda rum.
– Det kan vara en skildring av en häst som kommer med flaskor till bryggeriet. Samtidigt kommer en bil körande på samma gata, och som läsare inser man att det aldrig kan sluta bra. De krockar. Det rinner blod, det rinner lemonad, människor skriker och gråter.
Det promeneras en hel del i Stockholmsromanerna från den här tiden, och författarna anpassar sitt berättartempo till gestalternas steg.
– När någon blir jagad går berättelsen i ett rasande tempo. Om gestalterna flanerar långsamt fylls texten istället av utvikningar och diskussioner.
Stockholmsförfattarna utgick inte bara från sina egna erfarenheter av en stad i omvandling när de skapade sin litterära stad. De byggde vidare på en myt om Stockholm som hade grundlagts redan av Bellman. Många av de nya byggstenarna var dessutom stöldgods från andra storstadsmyter, berättar Alexandra Borg.
– När solen reflekteras i stadens fönsterrutor skildras det som ett eldhav, vilket kan tolkas som en apokalyptisk förvarning om en nära förestående omvälvning. Den bilden är ett lån från de ryska symbolisterna.
Sekelskiftets skildringar av huvudstaden genljuder även i senare tiders Stockholmsromaner, menar Alexandra Borg. Hon nämner Ulf Lundell, som i inledningen till genombrottsromanen ”Jack” knyter an till öppningsscenen i Strindbergs ”Röda rummet”.
– Men medan Strindberg har ett fågelperspektiv sveper Lundell runt med blicken på gatuplan – en teknik som introducerades av de tidigmoderna författarna.
Liksom stadslitteraturen tar intryck av staden sker också en påverkan åt motsatt håll, påpekar Alexandra Borg. Några exempel är massbokcirkeln ”Stockholm läser”, litterära stadsvandringar och de många skyltar med citat ur Stockholmsromaner som finns lite varstans på platser där scener ur böckerna utspelar sig.
Alexandra Borg försvarade sin avhandling ”En vildmark av sten. Stockholm i litteraturen 1897–1916” den 25 februari.