”De såg det som en sista utväg”

För snart två år sedan slog en utredning fast att surrogatarrangemang inte ska vara tillåtet inom den svenska vården. Det innebär dock inte att det är förbjudet för ofrivilligt barnlösa att söka sig till andra länder. Anna Arvidsson, doktorand vid Uppsala universitet, har i arbetet med sin avhandling intervjuat femton par som valt att skaffa barn via en surrogatmamma i ett annat land*. Samtliga par i studien berättade om en barnlängtan som varit mycket stark under flera års tid.

– De heterosexuella paren såg det som en sista utväg, några hade gjort upp till tio IVF-försök och var för gamla för att adoptera. De samkönade paren såg det som enda utvägen om båda skulle kunna bli juridiska föräldrar. Det är också endast något enstaka land som tillåter adoption för samkönade par, så det är i princip omöjligt, säger Anna Arvidsson, socionom och doktorand vid institutionen för Kvinnor och barns hälsa vid Uppsala universitet.

Inledningsvis hade alla ställt sig tveksamma till surrogatprocessen. Man hade tagit del och påverkats av den debatt som synts i media – att fattiga kvinnor tvingas agera surrogat mot sin vilja. Men efter att ha frågat runt och hört sig för med andra par som använt surrogat, samt undersökt olika kliniker, landade paren slutligen i att processen kunde göras på ett sätt som kändes etiskt försvarbart. Vissa ansåg till och med att det blev en win-win-situation där både surrogaten och paret tjänade på arrangemanget.

– Några av de intervjuade som åkte till Indien menade att de här kvinnorna valde det själva, att de gjorde det för att deras egna barn skulle få ett bättre liv.
De indiska kvinnorna tjänade någonstans mellan 35 000-60 000 kronor, vilket motsvarar ungefär fem årslöner.

För att fånga upp synen på surrogatmördraskap i Indien har Anna Arvidsson även genomfört intervjuer på plats med människor i staten Assam där praktiken inte är så känd. Syftet var att undersöka vad de tyckte, innan de blivit påverkade av en allt för stark mediadiskurs. Respondenterna kom från olika samhällsklasser och synen på att föda någon annans barn varierade stort.

– Många såg det som att en surrogat säljer sitt eget barn och det var inte accepterat. Andra tyckte att det var bra att få ett barn på det här sättet då barnet hade genetisk anknytning till föräldrarna vilket de tyckte var viktigt. Vissa tyckte att surrogatmamman gjorde något fantastiskt.

Då ytterst få västerlänningar åkte till denna stat, pratade man inte om vad de skulle känna inför en sådan process.

Trots att av de svenska paren valde att söka sig utomlands, skulle de allra flesta ha önskat att det var lagligt i Sverige. De menade att det hade känts tryggare, både för dem själva och för surrogatmamman. Dessutom är det ganska krångligt när barnet väl är fött att bli juridisk förälder. Anna Arvidsson berättar att det kan ta upp till ett och ett halvt år innan båda parter i ett par får papper som styrker att de är vårdnadshavare.

– Föräldrarna upplever det som en diskriminerande process att det ska ta så lång tid, trots att de varit med och planerat det här barnet från start.

I hennes intervjuer med familjerättssekreterare framkom också en frustration från deras sida över att det inte finns några riktlinjer kring hur de här ärendena ska hanteras.

Anna Arvidsson säger att hon inte har någon klar åsikt i frågan om surrogatmödraskap ska vara lagligt eller ej. Däremot skulle hon gärna se tydligare reglering.

– I och med att det är möjligt att åka utomlands, men samtidigt inte finns några regler för hur dessa fall ska hanteras i Sverige, skapar det stora problem för både myndigheter och föräldrar.

* Tio av de intervjuade paren hade använt sig av surrogatmödrar i Indien, de övriga fem hade åkt till USA eller länder i norra Europa. Transnationellt surrogatmödraskap är inte längre tillåtet i Indien. nbsp;