Vem i hela world wide web kan man lita på?

Paradoxalt nog var vägen in till ämnet för Philip Creswells forskning just det han var intresserad av att undersöka – tillit, bland anonyma så kallade hacktivister. Att få kontakt med och samla tillförlitlig data från personer vars aktivism helt och hållet är avhängd på att deras identitet inte är känd visade sig vara precis så svårt som det låter. I synnerhet om man, som Philip Creswell, doktorand vid Uppsala universitets sociologiska institution, inte tidigare har haft någon egentlig relation till den subversiva internetrörelsen.
– Många utgår från att du som sociolog är ute efter att undersöka den grupp eller rörelse du själv tillhör, men jag kunde väldigt lite om hacktivism när jag bestämde mig för att skriva min avhandling om ämnet. Min nyfikenhet är sprungen ur ett intresse för folkrörelser i allmänhet.
Han förklarar att man i tidigare forskning har sett att människor är mer benägna att hänge sig åt riskfylld aktivism och civil olydnad om de omges av ett socialt nätverk som också gör det – men är mekanismerna desamma när ens nätverk består av namnlösa hacktivister?
– Nätverket Anonymous, som tidigare hade varit mer av en trollgrupp än seriösa aktivister, fick 2010 stor uppmärksamhet då de bland annat samordnade DDoS-attacker mot PayPal. Det var en protest mot att de och många andra hade fryst möjligheterna till WikiLeaks-donationer efter deras stora läcka av konfidentiella diplomatiska telegram. Flera av de som stod bakom attackerna arresterades och några blev också dömda;
– Jag började redan då fundera kring varför de här personerna valde att bli involverade – kände de varandra? Var deras motiv enbart ideologiska? Och kan de här internetbaserade nätverken ändra hur vi ser på aktivism?

En av Philip Creswells ingångar till nätverken blev att kontakta personer vars identiteter hade avslöjats på ett eller annat sätt. När han väl fick in en fot hos ”de rätta” personerna skedde en snöbollseffekt och det blev efter hand allt enklare att hitta intervjupersoner, även om flera, av naturliga skäl, hyste viss skepsis (”hur vet jag att du inte är polis?”). Han har intervjuat totalt 26 personer, primärt vänsterpolitiskt orienterade, via chatter och Skype. Fokus har legat på relationerna hacktivisterna emellan och vilken roll tillit har i dessa – hur vet de att de kan lita på varandra?
– Vissa av dem tycks köra ensamma, men väldigt många gör det inte. Min uppfattning är att många stannar kvar i hacktivismen för att de har utvecklat betydelsefulla relationer till varandra.
Han förtydligar att det inte handlar om att relationerna nödvändigtvis blir viktigare än själva målet för aktivismen, utan att de snarare utvecklas till att bli oskiljaktiga. En person kan ha anslutit sig till en rörelse för att främja ett specifikt ändamål, men blir sedan involverad i andra, närliggande frågor på grund av sociala faktorer.
– Vanligtvis har du kanske två eller tre politiska frågor som du känner väldigt starkt för och som du kan ganska mycket om – åsikter som du är beredd att försvara offentligt. Men kring de här kärnfrågorna finns ett kluster av perifera diton som du kanske efter hand märker att du också börjar försvara offentligt. Inte för att du kan särskilt mycket om dem personligen, utan för att du litar på de personer som uttalar åsikterna och för att du rör dig i sammanhang där personer ofta håller med varandra och där åsikterna många gånger får stå oemotsagda. Din åsiktsmässiga politiska räckvidd expanderar utan att du aktivt har tagit ställning baserat på fakta.

På det stora hela tycks alltså drivkrafterna bakom ”vanlig” aktivism och hacktivism vara desamma, men Philip Creswell menar att ju mer anonymt nätverket är, desto större roll tycks tillit få bland de som är involverade. Eller snarare, ju större risk aktivismen innebär – vilket ofta är anledningen till att man väljer att vara anonym – desto viktigare blir det att man kan lita på varandra inom gruppen.
– Tillit i sammanhanget är dock inte detsamma som att personerna i hacktivist-nätverken är vänner eller ens känner till varandras identitet. Oftast är de anonyma även för varandra, men det är viktigt att de kan verifiera att personerna står för det de säger att de står för och att de har genomfört det de säger att de har genomfört. Det är förstås väldigt stressigt och ansträngande att vara misstänksam mot andra hela tiden och många av de jag har pratat med uttrycker det som att de mot bättre vetande tvingas skapa relationer och känna tillit till andra personer. Vad tillit betyder för hacktivisterna och hur de navigerar den anonyma kontexten kommer att bli en del av mina slutsatser. Förhoppningsvis ska min avhandling vara klar till sommaren 2019.