När åderlåtning var logiskt

Annelie Drakman har gått igenom 8 800 årsrapporter skrivna av svenska provinsialläkare verksamma från 1820 till 1900, för att skapa sig en bild av vad som hände under de där decennierna i slutet av 1800-talet när åderlåtning – en medicinsk praktik som i närmare 2 500 år ansågs bota allt från akne till cancer – blev förlegat.

– Jag gick igenom primärkällorna under två år innan jag över huvud taget läste någon av sekundärkällorna och tack vare det blev min tolkning av det här skiftet väldigt annorlunda från vad den ”borde” ha varit sett till väletablerad medicinhistoria, säger hon.

Hon menar att åderlåtning, tillsammans med klimatmedicin och miasmateorin (se faktaruta), inte övergavs för att de blev motbevisade eller ens ifrågasatta, utan för att synen på kroppen och dess samverkan med omgivningen totalförändrades under 1800-talets andra hälft. Kroppen gick från att förstås som en del i ett flöde med sin omgivning, till att, som namnet på Annelie Drakmans avhandling förtäljer, sluta sig och bli fast.

Humoralpatologin, det vill säga teorin om att kroppen består av fyra vätskor (gul galla, svart galla, slem och blod) som ska förhålla sig till varandra på ett visst sätt för att människan ska vara frisk, låg fram till och med 1800-talet till grund för den medicinska praktiken. Gängse tolkning av praktiken är att läkarna ville balansera och hitta jämvikt mellan de här vätskorna genom exempelvis åderlåtning och andra typer av ingrepp. Men Annelie Drakmans uppfattning är en annan.

– I de tusentals läkarrapporter jag har gått igenom talar man aldrig om att man vill hitta ”balans” eller ”jämvikt”, däremot talas det väldigt ofta om att tillstånd ska vara ”jämna”, ”regelbundna” och ”lugna.” Där bråkar jag ganska mycket med tidigare forskning, för jag menar att regelbundenhet inte är detsamma som att man vill ha en jämvikt mellan vätskorna.

Annelie Drakman hävdar att åderlåtningen inte genomfördes för att balansera upp fördelningen hos vätskorna, utan för att skapa ett jämnt flöde.

– Oftast handlar det om att återfå ett regelbundet blodflöde, vilket lite löst kan liknas vid det vi idag kallar blodcirkulation. Och det här menar jag är anledningen till att man ofta åderlät specifika ställen på kroppen där man upplevde att det hade blivit ett stopp, där en synlig svullnad hade uppstått, och på så sätt dra ut de skadliga ämnen som man trodde stoppade upp flödet. Den faktiska mängden blod och vätska patienten hade spelade inte så stor roll så länge flödet av dessa var regelbundet. Om någon redan blödde var det inte ovanligt att man såg det som ett tecken på att kroppen behövde få ur sig något och man kunde därför åderlåta personen för att hjälpa kroppen på traven.

På samma sätt som man ansåg sig kunna dra ut skadliga ämnen genom åderlåtning trodde man också att vätskor trängde in i kroppen genom exempelvis bad. Vattnet och de ämnen som fanns däri menade man togs upp av huden och i förlängningen tog sig in i de inre organen.

– Kroppen ansågs inte ha någon tydlig gräns mot omvärlden, vilket också förklarar miasmateorin och de praktiker som kom därav. Man trodde att sjukdomar spreds via förruttnelsestank och att man därför kunde begränsa spridning genom att täcka över lukten med exempelvis rök eller, som i fallet med pestläkare, fylla en näbbliknande ansiktsmask med väldoftande blommor som lukten filtrerades genom.

Kroppens påstådda sårbarhet för omvärldens flöden gav upphov till många konflikter mellan tidens läkare och allmogen.

– När läkarna börjar införa renhet som ett sätt att behandla kroppen tyckte allmogen att de var galna. De såg ju smutsen på kroppen som en barriär mot omvärlden som skulle skydda dem från sjukdomar snarare än tvärtom. Det uppstod en stor förtroendeförlust som ledde till att många sökte sig till kvacksalvare.

Det som hände under 1840 till -70-talet var att man mer och mer började se kroppen som en sluten enhet, med huden som yttre barriär mot omvärlden. Varför det här paradigmskiftet inträffade har Annelie Drakman inte svar på, men hon menar att den medicinska praktiken tydligt övergick från flödeshanterande ingripanden till det hon kallar gränsskyddande medicin. Kroppen började ses som fast och ekonomisk. Blodförlust var plötsligt något man i största möjliga mån skulle förhindra.

– Åderlåtning är en av de viktigaste medicinska praktiker som funnits historiskt sett och det märkliga är att den försvann så tyst och utan att dess effekter hade motbevisats. Behandlingen försvann successivt och utan att man, utifrån de källor jag har tagit del av, förde någon diskussion om dess värde.

Med bakteriologins inträde blev de flödeshanterande praktikerna istället en del av alternativmedicinen, där man kan se spår av den än idag i exempelvis aromaterapi och behandling med blodiglar.

– Det är lätt att förkasta åderlåtning som galenskap, men det var ändå fram till 1800-talet en helt okontroversiell praktik. Jag tycker att när man hittar något så här obegripligt så är det viktigt att försöka hitta på vilket sätt och under vilka omständigheter det skulle kunna vara begripligt eller till och med rimligt, för det är bara så vi kan förstå det. Rationalitet ser olika ut i olika tider.