Därför gillar vi skräck 

Någon som har ett svar på frågan är Joshua Juvrud, biträdande universitetslektor vid institutionen för speldesign på Uppsala universitet. På Games & Society lab på Campus Gotland studerar han psykologin bakom socialt och kognitivt beteende. Några studier som han deltar i handlar just om rädsla, vad vi uppfattar som läskigt i media och spel, och hur man kan designa spel för att göra dem läskiga. 

Varför dras vi till rädsla?
– Rädsla är en komplex känsla, den kan ta många former och är mycket dynamisk. När man designar för rädsla i spel är så kallade jump-scares ett lätt sätt att få den som spelar att bli rädd, men detta är en väldigt omedveten form av rädsla, säger Joshua Juvrud. 

Studier på gnagare har visat att rädsla är starkt kopplat till specifika hjärnkretsar, det som kallas för en kamp- eller flyktreaktion. Det är en inbyggd instinkt att antingen kämpa mot eller fly från hotet. 

Adrenalin och dopamin

Rädsloupplevelsen gör att adrenalin frigörs i hjärnan. Adrenalin är ett hormon som är känt för att orsaka ett “rus” eller en våg av energi, som får oss att känna oss upprymda samtidigt som puls och andning höjs. Detta kallas ibland för “the horror high”, och följs ofta av känslor av minskad stress och lättnad. Studier har visat att människor kommer att rapportera att de känner sig mindre trötta, uttråkade eller stressade efter en skrämmande upplevelse, som att gå igenom ett spökhus.

Vissa studier visar också att när vi upplever “iscensatt” rädsla – rädslor som vi vet på en medveten nivå inte är ett omedelbart hot – frigör våra hjärnor också dopamin som ökar vår vaksamhet, vår känsla av prestation när vi överlever rädslan, och ger oss en iver att fortsätta. 

– Rädsla är först och främst funktionell. Det är förknippat med hotrelaterade stimuli, vilket orsakar beteenden för att undvika eller hantera det hotet. Även hos människor ser man att rädsla kopplas till specifika delar i hjärnan, som motiverar beteenden som att fly eller slåss, men hos människor kan även helt andra delar i hjärnan aktiveras. 

Rädslan mer komplex än kamp eller flykt

Detta beror på att rädsla hos människor kan ta mer dynamiska former, som är kopplade till minnen, upplevelser, förväntningar om spänning och mer reflekterande, kognitiva processer, som att sätta oss i andra människors skor eller inse att skräcken är iscensatt. På så sätt har vi både medveten och omedveten rädsla. 

Att designa spel för mer komplexa och dynamiska typer av rädsla än “bara” genom jump-scares kan därför vara utmanande, menar Joshua Juvrud. I spel precis som i skräckfilmer till exempel vill man skapa en skräckupplevelse som inte får spelaren att sluta spela av obehag, utan skapa en vilja att fortsätta genomföra spelet för att vinna - och därmed uppnå känslor av belöning eller lättnad. 

– Rädslan kan vara mycket medveten och kopplas till sådant som är relevant för tittaren. Till exempel kan man göra saker mer relevanta eller bygga på redan existerande rädslor, såsom rädsla för det okända eller döden, säger Joshua Juvrud. 

Han har i många studier tittat på spindlar som ett skrämmande stimuli. Just spindlar är något som knyter an till en väldigt grundläggande hotreaktion i oss människor. Oavsett självrapporterad rädsla reagerar de flesta människor och även spädbarn på just spindlar och påvisar en ökad fysiologisk upphetsning som kopplas till rädsla. 

– Men att bara visa spindlar skapar inte en engagerande skräckupplevelse som i slutändan är njutbar eller givande. Istället kan vi skapa en berättelse om spindlar i din säng. Det knyter an till en befintlig oro för en kränkning av ett typiskt säkert utrymme vilket får spelaren att relatera och engagera sig i en medveten sorts rädsla. 

På detta sätt knyter rädsloupplevelsen an till andra känslor och tankar, som viljan att återigen kunna känna sig trygg i sin säng, och därför utmana sig att försöka vinna över spindlarna. 

– Det är viktigt att notera att det finns individuella skillnader i dessa processer. Vi har alla olika rädslor och oro, och för vissa kan skräck vara ett säkert utrymme att utforska dessa, säger Joshua Juvrud.