Disputationsdags: Daniela Lillhannus forskar om spökhistorier i relation till våldtäktstrauma.
Avhandlingen heter Unquiet Afterlives: Ghosts narrating rape trauma in contemporary Swedish and American fiction, och handlar om ur spöken som berättare har används i litteratur för att skingra trauma efter sexuellt våld. Intresset för ämnet uppkom med en ledig tjänst som utlystes av WOMHER (Women's Mental Health during the Reproductive Lifespan), som letade efter någon som ville forska om litteratur och kvinnors psykiska hälsa, i relation till sexuellt våld och trauma.
När det kommer till de litterära verken så uppkom vissa tidigt i idéstadiet, medan andra kom senare. Daniela berättar att det var böckerna The Lovely Bones av Alice Sebold och The Antarctica of Love av Sara Stridsberg, som byggde grunden för temat. Sen föll de sista pusselbitarna på plats med Carina Rydbergs Osalig ande och slutligen TE Carters I Stop Somewhere.
Genom att porträttera kvinnorna som spöken, öppnas en möjlighet för romanerna att bryta sig bort från det väldigt vanliga porträttet av kvinnliga offer som finns i populärkultur. Berättelser där kvinnliga karaktärer, som har blivit mördade eller varit med om sexuellt våld, sedan blir enbart sedda som en del av ett mysterium. Eller vars död eller övergrepp enbart används som en form av skräckfaktor. Daniela förklarar att fokuset i romanerna hon undersökt, hamnar på offrens egna känslor, och på andra människors reaktioner och handlingar runtomkring, för på kvinnokroppen. Till följd av det får kvinnorna en möjlighet att dela med sig av sina synvinklar och perspektiv och hamnar inte längre i rollen som en sidokaraktär.
– Användandet av det övernaturliga blir ett sätt att skildra människors upplevelse av trauma genom att synliggöra upplevelserna som brukar osynliggöras, förklarar Daniela.
Något som framkommer i böckernas handling, berättar Daniela, är hur fokuset ofta ligger på andra människor än spökena själv. Det blir nästan som att huvudpersonen blir som en blick, då de är osynliga för resten av världen. Läsaren får därmed följa dem när de navigerar omvärlden och hur karaktärerna runt om dem reagerar och agerar på det som har hänt, utan att de resterande karaktärerna kan interagera med spökena.
– Men det är de som försöker söka kontakt, ofta utan att lyckas, eftersom de oftast är osynliga och inte har någon röst. Men det är hela tiden deras synvinkel och perspektiv som får styra berättelsen.
Daniela förklarar även att i många fall visar romanerna också hur flickorna och kvinnorna känt sig osynliga i sitt liv innan döden. Det i sig blir som en slags kritik mot det osynliggörande som kvinnor utsätts för även när de lever.
–Det finns en scen från Carina Rydbergs Osalig ande från 1990, där hennes bror berättar för deras mamma att styvpappan har utsatt henne för övergrepp, vilket mamman förnekar helt och hållet. Mamman ignorerar sedan sin dotter och vägrar att titta på henne. Då beskrivs det som att hon kände sig lika osynlig då, som hon är nu.
”Det har varit som ett maratonlopp”
Att skriva en doktorsavhandling har inte varit en snabb process, utan Daniela förklarar att avhandlingen är något hon jobbat på under fem års tid.
– Jag tycker att det svåraste har varit att få tid att skriva, behålla fokuset och hålla ut så här länge, säger hon. Men nu är hon nästan i mål, det är bara disputationen kvar.
– Det känns jätteroligt, men jag är såklart lite nervös. Men det känns så skoj att få presentera det jag har hållit på med så länge.
För att förbereda sig inför disputationen behöver man läsa igenom sin avhandling så att man är förberedd. Men det är minst lika viktigt att vila, om man får tid, förklarar hon. När hon inte forskar och förbereder sig, så balkong-odlar hon gärna. I nuläget jobbar hon med sin chiliodling.
Vägen till litteraturkunskapen har inte varit helt självklar, men intresset för att läsa har alltid funnits. Hon beslutade sig tidigt för att flytta ifrån Helsingforstrakten, och slutligen valde hon litteraturvetenskap här på Uppsala universitet. Däremot kändes forskar-vägen definitivt mer självklar.
– Jag tyckte att det lät så lyxigt att få betalt för att få fortsätta att tänka på litteratur på djupet och få ordentligt med tid för det, säger hon med glimten i ögat.
Framtiden är fortfarande oklar, men Daniela tydliggör att hon definitivt har ambitioner att fortsätta forska i framtiden. I nuläget ligger siktet på medicinsk humaniora och det feministiska perspektivet på kvinnors hälsa inom litteraturen.
Om hon fick rekommendera alla läsare tre böcker att läsa så skulle det vara: Trauma and Recovery av Judith Herman. En feministisk klassiker, som omdefinierade hur man inom psykologin och psykiatrin såg på sexuellt våld. Hon skulle även rekommendera Hur jag gick på bio och aldrig kom tillbaka av Sara Ehnholm Hielm, då hon älskar Sara Ehnholm Hielms essäer. Och slutligen Det vi förlorade i elden av Mariana Enriquez, en samling noveller om rädsla, våld och skuld.
Nu är Danielas doktorsavhandling färdigskriven och om man vill läsa vidare om ämnet så finns den tillgänglig här.
