Sofia Näsström: “Framtidstron är demokratins starkaste kort”

Det dånar från nationerna när Sofia Näsström släpper in Ergos utsände till Skytteanum. Ni vet den vackra gula byggnaden över valvgatan där man strosat och snubblat över kullerstenen otaliga gånger. Sofia Näsström är professor vid statsvetenskapliga institutionen på Uppsala universitet men har just nu en sabbatical för att skriva klart nästa bok. Ergo passar på att klämma in en intervju när hon är på plats i Uppsala under Valborgsveckan, därav dånandet.

Vi slår oss ner i Alinska biblioteket, två trappor upp, och samtalet drar snabbt igång.
– Jag är passionerat intresserad av samhället, det har jag alltid varit, inleder Sofia, vilket kommer visa sig inte vara någon överdrift.

Sofia började sin akademiska resa med att läsa internationell ekonomi i Lund. Hon gjorde praktik på FN i New York med fokus på handel och miljö där hon träffade Åsa Wikforss, som idag sitter i Svenska Akademin, som då doktorerade och skrev på sin avhandling.
– Hon berättade om sitt arbete och jag blev helt tagen. Att ha som sitt jobb att få läsa, tänka och skriva böcker, det hade jag aldrig hört tidigare. Så jag åkte hem och satte mig i skolbänken igen, säger Sofia. 

Det blev doktorandutbildningen i statsvetenskap, med inriktning mot politisk filosofi. Tjusningen med att vara samhällsvetare menar Sofia är att man studerar något levande, som man själv också är en del av. 
– Samhället är en levande materia, och den är kittlande att studera. Jag har alltid tyckt att det varit väldigt spännande. Det är som en thriller. Nu är det nästan lite för skrämmande, det som pågår i politiken, i alla fall om vi tänker på demokratins utveckling.

En värld i förändring 

Sofia syftar till att det nu pågår stora samhällsförändringar både i världen och i Sverige. Mycket förändras också väldigt fort, bland annat när det kommer till AI, migration, klimatet och propaganda. Och det som händer i politiken idag liknar hon vid ett klassiskt drama, fast i realtid.
– Ja, inte mellan ont och gott kanske. Men om vi tittar på USA; mellan den lagstiftande, verkställande och den dömande makten, eller mellan populism och elitism, demokrati och oligarki. Och det dramat pågår här i Sverige också. 

Ska vi se det som att demokratin är under hot idag?
– Ja, absolut. Det är den ju. Även om Sverige och andra nordiska länder ligger högt upp på olika demokratiindex vore det naivt att tro att vi inte också påverkas.

När förändringar i samhället går fort växer också osäkerheten kring var vi är på väg, något som kan utnyttjas av auktoritära krafter. Ovissheten som finns bland människor kan trissas upp och få människor att vända sig mot varandra.
– Det många auktoritära ledare gör idag är inte bara att motarbeta den professionella journalistiken, oberoende domstolar och myndigheter eller civilsamhällesorganisationer. De exploaterar ovissheten om framtiden för att skapa rädsla, oro och uppgivenhet. De undergräver vår framtidstro, som är demokratins starkaste kort. 

Grundidén med demokrati är vetskapen om att alla har lika mycket frihet och ansvar att påverka framtiden, menar Sofia. När auktoritära krafter ger sken av att framtiden redan är avgjord, och att det inte går att påverka algoritmerna, ojämlikheten i samhället eller kommande krig – då mår inte demokratin bra.
– Och vad gör det med ett samhälle när man går med den känslan? Ja, ”We're cooked”, som en av mina studenter uttryckte det.

Det låter ju inte så bra?
– Nej, det är inte bra. Då kapitulerar vi på förhand, och tänker att det inte spelar någon roll vad vi gör. Och vem tjänar på det?

Sofia lyfter begreppet democratic backsliding, en utveckling som sker idag där vi får alltmer auktoritära regimer och demokratin träder tillbaka, något som märks på olika nivåer. Dels genom att demokratins skyddsräcken i form av institutioner, som exempelvis oberoende domstolar och oberoende media, försvagas. Dels handlar det om urholkningen av demokratiska normer i samhället. En norm är exempelvis att ett lands politiska företrädare förväntas svara på frågor av journalister, även om det inte står i någon grundlag. 
–Så demokratins institutioner och normer. Sen är det framtidstron, som jag tror är väldigt viktig. Och alla de här tre är under hot.

Och hur ska vi hantera det?
– Vi behöver se det, och motarbeta det. Det är jätteviktigt. Det här är inte en höger eller vänsterfråga, utan en fråga om demokratins fortlevnad. 

Stå stadigt där du står

Man får börja där man är, menar Sofia. Jobbar man i en myndighet behöver man hålla på sin profession och försvara sitt uppdrag, och när akademin hotas behöver universitetslärare stå upp för den och förmedla vikten av kunskap till sina studenter. Samma gäller studenter och alla medborgare i samhället.
– Vi får inte tro att det inte spelar någon roll vad vi gör. Ta fasta på det som är viktigt och försvara det. Det kan vara en skola, en lag eller en tidning, som Ergo till exempel, säger hon och undertecknad kan inte annat än att hålla med om att engagemang, hårt arbete och möda ibland visst gör skillnad.

Ett hinder för engagemang, tror Sofia kan vara en rådande uppfattning om att konflikter och missnöje är något fult. Men hon poängterar att vi behöver skilja på konflikt och polarisering. Konflikt - att inte vara överens om saker och ting - är inget farligt utan utgör själva grunden i en hälsosam demokrati.
–  Idag tycker jag nästan att man misstänkliggör konflikt, men i en demokrati är det vår rättighet att tycka olika. Däremot ska vi hantera det fredligt genom våra institutioner, vi ska skilja på sak och person, och vi ska vara goda förlorare och goda vinnare i valtider.

Polarisering däremot innebär en låsning, att man inte accepterar kompromisser eller andra uppfattningar. Det handlar inte bara om åsikter längre utan om känslor, vilket kan splittra både samhällen och familjer. 

Viljan till konsensus kanske känns igen av många, även hemma vid middagsbordet eller i studentkorridoren. En avvikande åsikt som vädras möts kanske av en tryckt tystnad, försök att släta över, eller mynnar ut i en argumentation där någon ska sluta som vinnare. Sofia menar att de stora folkrörelserna som präglat den demokrati vi har idag var en sorts skola i demokrati. Människor behövde stöta och blöta sina åsikter och fick lära sig att det var okej att inte vara överens.

Men det kan ju kännas väldigt obekvämt att bli ifrågasatt, eller själv säga att man inte håller med. Hur ska man tänka då?
– Tänk inte att det är en tävling, utan ett sätt att tillsammans med andra vidga synen på världen. Möt det med nyfikenhet och förundran: jaha, tänker du så? Ni tävlar inte. Ni adderar fler synsätt. 

Hon menar också att man kan se mothugg som en möjlighet till utveckling. Istället för att känna sig ifrågasatt kan man korrigera sin egen bild av verkligheten, något som hon själv ofta gör i mötet med sina studenter. 
– När de säger, men har du tänkt på det här? Shit, nej det hade jag faktiskt inte. Och då blir världen så mycket större. Den verklighet vi delar med andra är väldigt svår att få syn på själv. Någon förstår en del, någon förstår en annan del och tillsammans förstår vi helheten, som filosofen Aristoteles uttryckte det. 

Demokrati - en rörelse framåt

Sofia pratar om demokrati som en rörelse framåt, något som pågår. Det betyder också att en demokrati aldrig är klar, den behöver i sig själv demokratiseras och ständigt förnyas under nya omständigheter. Sofia tror att just det behöver hända för att vi ska klara de stora samhällsfrågor vi står inför. När det kommer till världsproblem som migration och miljö räcker det inte med att kämpa för nationella demokratier utan det krävs samarbete länder emellan och starka internationella institutioner.
– Demokratin tar ju inte kliv framåt bara i tider av stiltje. Demokratin föddes ju under den amerikanska och franska revolutionen, och kvinnlig rösträtt damp inte heller ner från himlen. Det krävdes ett utbrett missnöje och organisering.

Sofia tror att samhället kommer att se effekterna av den demokratiska tillbakagången som sker och reagera. Hon menar att vi redan nu har något av ett facit, hur vurmen för auktoritära ledare lett till korruption, krig, ökade ojämlikheter och misogyni. Men hon förstår också att det är svårt, speciellt som ung i Sverige idag, att uppfatta vad som sker.
– Man har aldrig upplevt vad det är att inte ha demokrati. Det är en självklarhet att brandkåren kommer när man ringer 112, man behöver inte muta någon för det. Och att ens pappa skulle hamna i fängelse för att grannen snackar skit är otänkbart. Samtidigt har vi ju väldigt många nyanlända i Sverige som vet exakt vad det innebär att inte leva i en demokrati och där behövs det ju ett kunskapsutbyte. 

Något att komma ihåg är också att förändring varit möjlig under mycket sämre förutsättningar än idag. Innan kvinnlig rösträtt var en självklarhet fanns en tid då det inte var ens tänkbart eller önskvärt, både bland män och kvinnor, att kvinnor skulle få tycka till i val. 
–Det kan se mörkt ut, men historien visar att det som verkar otänkbart vid en tidpunkt kan bli verklighet vid en annan. Det är viktigt att vi har hopp om framtiden och tror på att det vi gör påverkar, säger Sofia.