Studentens vita ögonhålor och andra berättelser

Uppsalas egna Hogwarts

Mången är de vittnen som utger sig för att ha sett en spöklik skepnad i tidskriftsläsesalen på våning sex i universitetsbiblioteket Carolina Rediviva. Det påstås att en bibliotekarie ska ha hängt sig där i slutet av 1800-talet, och att dennes väsen aldrig lämnade rummet...
Men det där med påstådda spöken är något som överbibliotekarie Lars Burman inte verkar ha mycket till övers för. I ett inlägg på sin blogg från 2012 gör han halvt upp med spökmyten, men låter det ändå vara sagt att trapporna på källarvåningen ibland tycks flytta på sig.

Utdrag:

”Luften är stilla, men vänta… Går inte ett kallt och nästan omärkligt vinddrag genom den ödsliga Boksalen?
Jag vet inte om det spökar på Carolina. Eller snarare. Det spökar inte på Carolina. Jag har inget sett, inget hört. Ingen annan jag talat med heller. Men det är faktiskt sant som de erfarna medarbetarna säger: ’När man går ner i källarvåningarna kommer man märkligt nog alltid upp någon annanstans än där man gick ner.’ Och byggnaden påminner inte sällan om Harry Potters Hogwarts. Här finns märkliga trappor som ofta är svåra att återfinna, underliga och dammiga rum med pergamentsbandsklädda väggar och det är påfallande svårt att ta ur riktningarna – även när man har gott lokalsinne.

Den romantiska stämningen i Carolinabyggnaden lämnar jag emellertid åt sitt öde. Eventuella spöken är välkomna att utnyttja faciliteterna, så länge de underkastar sig ordnings- och låneregler, och inte är högljudda i A- och B-salarna.”

Flogstavrålet

Hur det mytomspunna Flogstavrålet uppkom råder det delade meningar om. Det enda vi vet är att det ska ha hörts för första gången i mitten av 1970-talet. Föddes det som ett kollektivt sätt att skaka av sig sin tentaångest eller var det kanske bara ett sätt att utnyttja ekot mellan husen för att skapa en så maxad ”deeeeo”-kedja som möjligt? Vem vet?

Ett av de mer morbida ryktena säger dock att traditionen uppkom efter att en student ångestvrålande kastade sig ner från taket i ren desperation därför att den kände sig så ensam och att det numera så etablerade vrålet ska vara ett eko av denne students ångest.

Spöket på gamla kyrkogården

Att vandra runt på Uppsala gamla kyrkogård under Allhelgona är något av det mest stämningsfulla du kan göra under denna helg. Tusen och åter tusen ljus lyser längsmed gravstenarna och oavsett om du besöker en anhörig eller bara vill supa in atmosfären är det helt klart värt ett besök...det vill säga, om du inte är rädd för spöken.

Gamla kyrkogården togs i bruk i slutet av 1700-talet och redan då började det ryktas om att den hemsöktes. I mitten av 1800-talet var dessa rykten så etablerade att folk tog omvägar om de skulle passera kyrkogården efter mörkrets inbrott. I synnerhet en vålnad ska ha varit särskilt ihärdig i sitt spökande. Med huvudet nedböjt i en psalmbok ska den mörka skepnaden ha mumlat verserna ”Skingra Gud all otros dimma, låt mig ljus i ljuset se. Låt i trone mig förnimma, att blott du kan frälsning ge.” En gång ska ett sällskap studenter ha gett sig in på kyrkogården för att, i hopp om att avslöja att vålnaden bara var en vanlig person som skrämde folk, ta kål på spökryktena. De ska dock ha lämnat kyrkogården med svansen mellan benen efter att de stött på vålnaden – försökt få fatt i den – sett hur den gick upp i rök framför deras egna ögon – och fortsatt höra dess mumlande av psalmverserna.

Hemsökta nationer

Att en del nationer sägs vara hemsökta är kanske föga förvånande. Med flera hundra år på nacken vore det konstigt om vissa av nationshusens knarrande golv och otäcka tavlor inte hade gett upphov till spökspekulationer och vålnadsvandringssägner nationsaktiva och -besökare emellan.
 

Studenten på Värmlands

”Det sägs att statyn ’Studenten’ som står i trappan upp till övervåningen på Värmlands vaknar till liv om nätterna. Den stackare som går larmrundan på kvällen bör alltid hålla ett öga över axeln så att hen inte förföljs av Studenten som är ute på jakt. Man bör även in i det längsta undvika ögonkontakt med Studenten när man går ner för trappan. Ingen vet riktigt vad som händer om man tittar in i dess vita ögonhålor, men det är inget man vill ta reda på…”
Berättat av Johanna Sundqvist, förste kurator på Värmlands nation
 

Svante Wijkmans tavla

Namnet ”Svante” och ”Wijkman” florerar flitigt i diverse Upländska sammanhang – Wijkmanska blecket, Café Wijkman och puben Svantes källare kanske ringer bekant? Namnägarens profil finns inramad att beskåda i det Wijkmanska rummet på Uplands nation och han har kommit att bli nationens egna husspöke. Men vem var då denna Svante?

Tvärtemot vad man skulle kunna tro var Svante, av allt att döma, faktiskt aldrig inskriven vid Uplands nation. Han dog nämligen, år 1837, innan han hade nått universitetsålder, blott 15 år gammal. Varför hans mor därefter lät testamentera sonens porträtt och inrätta ett stipendie till sonens minne vid Uplands nation är höljt i ett mystikens dunkel. Men många är de som menar att de upplevt mystiska saker i nationshuset och att det är Svante som ligger bakom dem.