Psykologstudenten svarar: Varför får jag ångest i sociala sammanhang?

Studenten frågar: Varför blir jag tyst och stel med nya människor?

Jag är så rädd att göra fel eller säga något konstigt i sociala sammanhang! Jag har aldrig varit speciellt social, snarare ganska blyg, men det har blivit värre sedan jag började plugga. Jag har växt upp i en liten stad där alla känner alla, och har haft samma vänner hela livet då vi gått i skola tillsammans. Jag har också en stor familj där många pratat högre och tagit mycket plats socialt, ofta har jag bara flutit med och inte behövt ta så mycket utrymme socialt, men kunnat göra det i viss mån. Nu känner jag att det krävs mer av mig, det känns som att folk tycker att jag är konstig eller besvärlig när jag bara sitter tyst. Några som jag pluggar med har flera gånger bjudit in mig till samtal i rasten på föreläsning, men jag blir alltid ställd och har inget smart att bidra med till konversationen. Jag blir mer obekväm och osäker och känner att det lilla jag får ut blir tråkigt och stelt. Efteråt ältar jag situationen och ångrar vad jag sagt. Jag vill verkligen bli bättre på att prata med folk jag inte känner, men det känns så jobbigt att jag börjat undvika dessa sammanhang. Jag visste att det skulle krävas mer av mig när jag flyttade och började plugga. Jag hade någon idé om att jag kunde börja om och bli en ny, social version av mig själv, men så blev det inte. Jag vet inte vad jag ska göra för att lära mig bli mer social utan att få ångest?

Psykologstudenten svarar:

Hej!

Det är en riktigt tuff situation du är i och det är inte lätt att känna som du gör. Det låter som att du har det kämpigt och tänker en hel del negativa tankar om dig själv.
Det är vanligt att vi i sociala situationer försöker ha lite extra koll på oss själva för att framstå som ”bra”, vilket leder till en överdriven koll. Sannolikt börjar vi då notera saker som ingen annan ser eller tänker på. En sak som är bra att göra är att fundera lite på vad det är du tänker att de andra tänker om dig. Du skriver till exempel att du tänker att folk tycker du är konstig och besvärlig – hur sannolikt tror du att det är att de faktiskt tänker så? Tror du att det kan finnas andra saker de tänker? Jag gissar att de är upptagna med tankar om sig själva, vad tror du?

I sociala situationer då vi upplever att vår självbild hotas kan kamp-flykt-frys-systemet (på engelska ”fight, flight or freeze”) aktiveras - kroppen tror att vi är i fara. En kampreaktion innebär att man attackerar hotet. När vi är oroliga över hur vi ter oss i sociala situationer hamnar attacken på oss själva, exempelvis genom att tänka ”jag är konstig och besvärlig”. En flyktreaktion tar sig uttryck genom undvikande av olika sociala sammanhang, som i längden förvärrar och gör att man blir ännu mer ängslig och kanske inte knyter de sociala kontakter man önskar. Slutligen, frysresponsen innebär att man ”fryser fast” i situationer, exempelvis genom ältande. Känner du igen dig? Det är vi många som gör! Det är en mänsklig och begriplig reaktion på något väldigt jobbigt, men som gör ont - helt klart. Den där känslan av att riskera avvisande eller uppfattas som dålig är ju så tuff att ha! Jag hör tydligt att du vill passa in och vara omtyckt av dina kompisar och det är så förståeligt att du känner så. Såklart vill du passa in och känna dig omtyckt! 
Det är som sagt en tuff situation och det låter också som att du är tuff mot dig själv. Ett motgift mot självkritiska tankar i svåra stunder är att försöka få in ett mer självmedkännande perspektiv. Självmedkänsla bygger på vänlighet till sig själv, medmänsklighet och medveten närvaro. Vänligheten kan man ibland hitta genom att fundera på vad man hade sagt till en kompis som var i samma svåra situation som en själv – kan du fundera på hur det hade låtit? Medmänsklighet handlar här om att se att vi alla kämpar med att passa in ibland och att vi är många som tror att man måste vara på ett visst sätt för att få vara med. Medveten närvaro är det du gör när du stannar upp och försöker acceptera känslorna istället för att älta och övertänka.
Detta med självmedkänsla är inte alltid lätt men viktigt att få syn på. Jag tror exempelvis det var ditt självmedkännande jag som fick dig att skriva hit och be om hjälp. Att få hjälp av en nära vän kan förstås hjälpa ytterligare. Det kan också minska pressen på dig att behöva ”leverera” i sociala situationer om du öppnar upp och berättar för någon hur du har det. Sannolikt skulle många känna igen sig och förhoppningsvis kunna stötta dig i denna svåra situation. Slutligen vill jag också nämna att det finns väldigt effektiv psykologisk behandling för social ångest och blyghet. Om du kommer fram till att du vill och behöver professionell hjälp är min rekommendation att du vänder till Studenthälsan eller vårdcentralen, eller att du gör en ansökan om behandling vid vår mottagning!

Vill du också ställa en fråga till studentpanelen? Skicka din fråga till journalist@uskar.se i ett mejl märkt med “Fråga till psykologstudenten svarar”. När du mejlar oss gäller källskyddet, det betyder att du har rätt att vara helt anonym.