Fotokonst med inre tryck
Annika von Hausswolff
Uppsala konstmuseum
I Annika von Hausswolffs konst blir det verkliga overkligt. Med skarpa färgfotografier osäkrar hon gränsen mellan den konkreta världen och den som bara kan anas. Uppsala konstmuseum sammanfattar nu hennes senaste fem år och ställer därmed samman en av de större von Hausswolff-utställningar som producerats i Sverige. Utställningens stora format, där ett femtiotal verk visas, gör att hennes säreget surrealistiska bildvärld får det utrymme den behöver för att krypa tätt in under huden.
Fotografisviten Spöke från 2000, som här vuxit ut till en installation och tagit ett helt rum i besittning, anger utställningens kusliga ton. Verket visar scener ur olika lägenheter vars tomma rum fotograferats i en hård, vit belysning. Med skarpa skuggor och en antydd närvaro av någon - en vält blomkruka, ett par kvarglömda skor, en märkligt placerad stol - skapas en intensiv koncentration rakt in i själva tomheten.
Som ofta i von Hausswolffs konst frammanas det öververkliga med den dokumentära traditionens sakliga medel. Men i von Hausswolffs händer blir det en dokumentation som tömts på sitt innehåll. De människor som uppträder i hennes konst verkar ha fastnat - stelnade i märkliga ställningar mellan sittande och stående, stående och fallande, är de som fjättrade vid sina rörelser och kroppar. I The legacy of Biege sitter en kvinnan på en stol och försöker krampaktigt klä sin rygg med blus och byxor. Projektet är dömt att misslyckas, stolsryggen kommer emellan och kläderna förblir en slags uppvisad mask som vägrar att passa. Likadant i Det tar så lång tid att dö där en kvinna med krummad rygg och ena foten fast i en rostig hink stretar sig fram med en tung sten i famnen. von Hausswolff försätter sina figurer i absurda situationer och sysselsätter dem med tillsynes ändlösa projekt.
I vissa verk riktas det granskande, dokumentära ljuset ut mot betraktaren. Så i Självporträtt i ateljén med ficklampa och neddragna byxor från 2002. Med den ficklampa som titeln syftar på bländas betrakaren till den grad att motivet, den nästan nakna konstnären, blir svårt att urskilja. Verket knyter an till en feministisk diskussion kring manliga blickar och objektiverade kvinnliga kroppar men gör så utan varje säker gränsdragning mellan betraktare och betraktad, förövare och offer. Snarare maler fotografierna fram en allmän bild av nakenhet och utsatthet. I Ensam i det bruna rummet tar den sin kanske mest gripande form, där sitter en man ett avskalat rum och masturberar med huvudet sänkt och byxorna tarvligt hopknölade vid fotknölarna.
I salens sista rum sammanfattas den krampartade stillhet som löper genom hela utställningen. Väggarna upptas här av en serie fotografier av förvridna skjortor som har knutits i midjan och i ärmarna. Som muskelknutar utan kropp visar de upp en styrka som tycks sakna både riktning och mål.
