Naken konst
Den tavla som först fångar min uppmärksamhet på utställningen, som består av såväl inhyrda verk som av museets egna samlingar, är Eva Zettervalls Who´s blue (1994). Det är en rätt stor oljemålning med klara, obehagligt giftiga färger. Gulgrönt, lila och orange skär sig mot varandra och de två sistnämnda möts i det ena av motivets två huvudsakliga centrum: en kvinnas blottade kön.
Hon ligger i en märkligt onaturlig ställning, på mage med ena benet uppdraget. Följer man rörelsen från låret och vidare över den böjda armbågen så hamnar man snart i den andra brännpunkten: ett öga som kallt möter betraktaren. Det finns varken något förföriskt eller lustfyllt i uttrycket.
Hon har visst släktskap med den franske fauvist-expressionisten Georges Rouaults utsatta, men moraliskt okorrumperade prostituerade kvinnor. Ofrivilligt fläker hon upp könet inför den objektifierande blick som betraktaren påtvingas, men hon gör det överdrivet vulgärt som för att visa motstånd – ett motstånd som reflekteras också i den kompromisslösa blicken.
Så ser jag det.
Fast när jag läser vad genus- och konstvetaren Ann-Catrine Eriksson, som utarbetat utställningen tillsammans med Uppsala konstmuseum, skriver i katalogtexten börjar jag fundera. Hon, som haft tavlan hängande på sin arbetsplats i tjugo år, har hela tiden sett något annat: en positiv bild av en sexuellt intresserad kvinna.
Efter att ha fått veta det återvänder jag till målningen, försöker fylla min tolkningsram med en renskrubbad tavla. Varför möter vi motivet så annorlunda? Är jag så van vid det patriarkala samhällets ständigt reproducerade underkuvade kvinnokropp att jag ser den även där den inte finns? Eller är Ann-Catrine Erikssons läsning av tavlan, utan att hon kanske ens reflekterar över det själv, aktivt kontrahegemonisk: hon vill helt enkelt se en utmanande och sexuellt självständig kvinna och ser henne därför?
Vem har rätt?
Ingen, svarar någon. Man upplever bilder på olika sätt, det finns ingen ren blick fri från de erfarenheter man rymmer och den position man befinner sig på.
Visst, men helt ligger heller inte avgörandet hos betraktaren. Vore det så behövdes inga tänkande och medvetet skapande konstnärer. Att Who´s blue lyckas klä av mig, genom att göra mig medveten om mig själv och min blick, är resultatet av ett konstnärligt intrikat arbete. Jag och Ann-Catrine Eriksson är oense helt enkelt därför att det i målningen finns något påtagligt dissonant och svårtytt. Är leendet stramt eller självsäkert? Är den spindellika ställningen självvald eller påtvingad?
Det finns flera andra verk med samma svävande och främmandegörande kvalitet. Isabel Cantlers oljemålning Fy skäms (2005) visar tre kvinnor: en påklädd, passiv, liksom nedtyngd, och två nakna, aktiva. De två sistnämnda verkar skoja med varandra, den ena rider på ryggen på den andra. Men är det skoj? Eller handlar det om en maktkamp med sexuella undertoner?
Visst hittar man också exempel på konstverk som i sig själva är ganska bleka men som inom ramen för utställningens problematik får en stark laddning. I Siri Derkerts Sara i köket (1924-1925) kommer energin helt och hållet utifrån. Nu, snart 90 år efter att målningen kom till, i en tid så rädd för pedofiler att man kan bli åtalad för att äga en tecknad bild av ett barn, har associationsramen kring den nakna flickan i målningen mörknat.
Ibland förlitar sig dock utställningen för mycket på att den typen av förvandling ska göra jobbet. Man tycks i vissa fall ha slängt in några objekt och hållit tummarna för att de ska få mening i den större helheten. Som de fem anatomiska planscherna från Uppsala universitets samling, bara för att ta det kanske tydligaste exemplet. De blir inte mer än summan av sig själva.
Allt ligger inte i betraktarens ögon.
nbsp;
